05 Juli 2019 14:38 | Filippa Andersson

KRÖNIKA. Mitt första minne av sjukvården var det där halsprovet på vårdcentralen i Vallda. Jag var sju år och hade tidigare varit förskonad från allt vad sjukdomar och provtagningar hette. Men det skulle gå bra sa läkaren. Det skulle inte göra ont. Jag minns hur rädd jag var när jag motstridigt gick mot labbet med min hand hårt fastkilad i mammas. Men det skulle gå bra sa läkaren igen och pekade på britsen där jag snart skulle sitta. Det skulle inte göra ont utan bara kittlas lite i halsen. Nu var det inte smärtan jag var rädd för utan resultatet. Tar man prov kan man få reda på att man är sjuk. Tar man inget prov behöver man inte få veta nåt tänkte jag och knep ihop munnen. Logik för en sjuåring.

 

Som medicinstuderande är det svårt att hålla uppmärksamheten på sjukdomssymptom borta. Men att jag skulle ha råkat ut för symptom på såväl bröstcancer som diabetes, hjärnhinneinflammation och malignt melanom är ju om inte osannolikt åtminstone höjden av motgång. När en är 22 år. Om en dessutom lägger till tydliga symptom på denguefeber när mina resor i princip bara gått mellan Kungsbacka och Majorna det senaste året, ja då är nog ändå gränsen för hypokondri nådd.

 

Så när vårdcentralen inte förstår hur akut det är att undersöka min dödliga leverfläck och jag är varmt välkommen åter på en bokad tid om fem veckor är det enda som fungerar att andas djupt och förtränga. Det lyckas ibland. Tills vi läser en ny kurs. Med nya sjukdomar.

 

Detta är tydlingen inte unikt för mig utan finns till och med benämnt som ”the medical student syndrome”. Det är vanligt att läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra som läser medicin utvecklar en ökad ångest för olika åkommor. Logiskt sett känns det friskt att faktiskt bli rädd för de eländiga sjukdomar en lär sig om. Och det må låta som en ursäkt för att rättfärdiga min egen överdrivna oro, men visst kan det finnas ett syfte med min rädsla?

 

Jag vill tro att när vi själva nuddat vid samma oro över en sjukdom som många framtida patienter kommer uppleva får vi en bättre förståelse. Vi tar oss tid att lyssna, förklara och lugna. Vi viftar inte bort en patient för att hen är paranoid, tidskrävande och besvärlig. Vi blir dessutom bättre på att se hela patienten och snöar inte in för snabbt på provtagning, differentialdiagnoser och behandling.

 

Men nu när jag har sommarlov och bytt ut Infektionsboken mot utflykter, picknickar och lite för mycket Netflix inser jag att jag nog är väsentligen frisk. Trodde jag, tills jag läste en norsk studie om att hypokondrier har ökad risk att få hjärtproblematik. Och så var vi där igen.