15 Februari 2020 13:00 | Louis Herrey

Jag känner sorg när jag tänker på det. Klimatet. Nej, inte klimathotet som hänger över vår planet – även om det också är en källa till oro – utan det hårda klimatet bland oss människor. Denna fantastiska värld, med så många enastående människor. Ändå så kall, så oförsonlig.

Från världsledare och politiker ner till den vanliga användaren av sociala medier, klimatet är hårdare än någonsin. En vi-mot-dem mentalitet breder ut sig; antingen är du för oss eller emot oss. I denna nya era av hat och förakt saknar jag något. Kärlek? Ja, naturligtvis. Men mer, ett specifikt uttryck av kärlek: förlåtelse.

Jag tänker på alla världens konfliker. Har inte de sin rot i oförmåga till förlåtelse? Båda sidor är mer måna om att säkerställa hat och vedergällning än att försonas. Att förlåta skulle vara ett tecken på svaghet. Sanningen är det omvända. Det är en styrka att kunna förlåta.

Jag kan sitta här i timmar och beklaga mig över världens orättvisor, men som med allt annat i livet, detta måste börja med oss personligen. Var har jag mitt hjärta? Bland bitterheten och besvikelsen, finns det plats för förlåtelse.

Att förlåta är allt annat än lätt, kanske det svåraste vi gör i livet. Därför är det också det viktigaste. Varför? Därför att oförsonlighet är ett virus som skadar alla i dess omgivning. Dessutom behöver alla den helande kraft som kommer av förlåtelse, inte minst den som förlåter.

Alltför ofta lurar vi oss själva. Vi tänker, omedvetet, att vi är domaren som utmäter straffet mot den som har oförättat oss. Därför släpper vi inte våra mörka och bittra tankar, i en slags falsk föreställning att förövaren då skulle undkomma vårt ”straff”. Men vem vinner på det? Vem är det som har fyllt sitt hjärta med mörker och bitterhet om inte vi själva. Förlåtelse är inte i första hand att frigöra den skyldige från sitt ansvar. Det är att frigöra oss själva från de negativa krafter som binder oss till den skyldige.

Men på tal om skuld, är vi inte alla skyldiga? Är vi inte alla i behov av förlåtelse. Om jag tillåts vara (ännu mer) seriös, jag ser detta som en av våra största synder: att vi dömer andra. Jag inser att vissa kränkningar kan anses oförlåtliga. Jag förstår den djupa smärta som kan uppstå. Men ändå. Vi kan inte förvänta oss att få förlåtelse, som vi alla så desperat behöver (vara sig vi erkänner det eller inte), om vi inte är villiga att ge förlåtelse. Förlåtelse är en av livets dyrbaraste gåvor. Vi har inte rätten att förvägra andra den gåvan. Annars hinner livet ikapp oss och det blir som det står skrivet: ”Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda.”

Med allt detta sagt, jag tror att den svåraste person att förlåta är oss själva. Domaren jag nämnde tidigare – som bor inom både dig och mig – är extra sträng mot oss personligen. Jag mår dåligt när jag hör hans röst, för han vill inte att jag ska släppa tagen om mina misstag. Faktum är, han tycker att mina misstag definierar mig.

Det har tagit tid, men livet har lärt mig att inte lyssna inte på den rösten. Livet har lärt mig att vara barmhärtig och förlåtande mot mig själv. Livet har också lärt mig att när jag kan förlåta mig själv, då har jag lättare att förlåta andra.

Så där har vi det: världen blir en bättre plats om jag börjar med mig själv.