Ett tioårsjubileum
Jag har ett litet jubileum att fira. Jag har nämligen skrivit krönikor i den här förnämliga publikationen i tio år. Att den text du nu läser är min 73:e i ordningen är faktiskt lite svårt att ta in. När jag tackade ja till att börja skriva i Norra Halland hade jag uppslag till tre texter, hur jag skulle hitta intressanta ämnen efter det var bortom min fattningsförmåga. Men det är väl som klyschan säger, man klarar mer än man tror.
Min första krönika publicerades 14 januari 2011. Den hade rubriken ”Hansomblevkvar” (ja, utan mellanslag) och var lite av en presentation av mig själv och det perspektiv jag skulle skriva från. Jag var då en ung man som närmade mig de trettio och fortfarande bodde kvar i Kungsbacka, något som då (och egentligen nu också) var lite ovanligt och som jag gjorde en poäng av. Mycket har förändrats sen dess, men att jag fortfarande bor kvar i samma stad och till och med i samma lägenhet som jag gjorde då är lite intressant i sammanhanget.
Jag minns att krönikan togs emot väl och jag kunde ganska snart släppa den värsta nervositeten. Och faktum är att den positiva andan har hållit i sig genom åren. Jag har nästan helt klarat mig från hatmejl och påhopp i sociala medier. Jag är inte särskilt kontroversiell som skribent och det har varit en medveten strategi. Dels så känner jag mig mer bekväm med att vara underfundig och reflekterande, dels så tycker jag att det biter bättre när man väl serverar en vassare åsikt om man inte slentrianbråkar varenda gång.
Endast vid ett tillfälle har jag blivit censurerad av tidningen och det var, komiskt nog, när jag på skämt benämnde Norra Halland med sitt gamla öknamn ”gresabladet”. Självironi stod inte högst upp på menyn på redaktionen just den dagen, kanske.
Ganska ofta får jag frågan om jag aldrig drabbas av skrivblockering. Jodå, det händer. Vissa texter kan jag traggla med ganska länge. Men det är bara en gång som jag inte klarat av att leverera en krönika. Det gällde en text som skulle publiceras tre dagar innan ett riksdagsval. Då kände jag att ska det skrivas så nära inpå något så viktigt som ett val så ska det skrivas jäkligt bra, annars är det bättre att hålla tyst. Jag fegade ur och valde det sistnämnda och det kan jag skämmas för än idag, fast det är många år sen.
En av de svåraste sakerna med att vara krönikör är faktiskt att inte ta sin plats för given. När åren går är det lätt att skrivandet blir en självklarhet, men det är ju ett oerhört privilegium att få sina tankar och åsikter publicerade i en tidning som Norra Halland. Så länge jag bor kvar i den här staden och tidningen vill ha mina texter så kommer jag antagligen fortsätta skriva. Men det är ändå viktigt att tänka att varje krönika kan bli den sista. För en dag är det, med all rätt, någon annans tur att synas och höras.
