Det finns ljus i mörkret

Ljusets drottning, lucia, är snart är i antågande. Det får mig att tänka på hur mycket ljuset betyder för oss människor och hur det både kan uppskattas och ogillas. När jag var liten hade jag långt hår och man skulle kunna tro att jag skulle gjort mig lysande som lucia, men det var alltid den sötaste tjejen som fick bli det. Jag var tomte år efter år. Tipptappandes och sjungandes om mörker, såsom Midnatt råder, var mer min melodi än att nalkas såsom lucia - hon den goda som kommer med ljuset hit och hon som kommer med hälsning om julefrid.

Varit trasig

Mörker. I månader har gatlyktan utanför oss varit trasig och inte åtgärdats. Men säg det onda som inte har något gott med sig. Jag fick maken till att sätta upp ljusslingan på altanen extra tidigt i år och när vi ändå var igång smällde vi upp alla adventsljusstakar, ljuscirklar och ljusstjärnor inomhus också. I år går vi ”all in” på att skapa ett mysigt ljus här hemma. Och när man är ute på kvällspromenad i grannskapet ser man att vi är långt ifrån ensamma. Vilken ljusprakt!

Har otur

De som kör med helljus syns. De som bländar av när de ser mig i reflexväst har jag inget emot, men jag ogillar de som tycker att man inte behöver blända av för människor, bara bilar. Och när jag möter cyklister och fotgängare utrustade med strålkastare värdiga en melodifestivalscen, tänker jag snällt att de har otur när de tittar rakt på mig när vi möts.

Det finns också de som syns för lite. De reflexlösa. Som småbarnsförälder pimpade jag barnvagnen med reflexer på samma sätt som man klär en gran med julgranskulor. När barnen blev större hade de reflexväst då de var ute och lekte i mörkret. Som tonåringar blev barnen reflexvägrare. Att jag upplyser dem om att de bör reflektera över att reflexer är en billig livförsäkring hjälper föga.

Ett enda mörker

En del upplever hela det här året som ett enda mörker, men jag tycker att det finns ljusglimtar. Som att vi är utomhus så mycket mer numera. Härom fredagen sms:ade jag grannarna för att se om det var någon som kände för en spontan after work utomhus. Alla kunde inte, men alla tände till på idén och vi var några som samlades och drack vin chaud en kylig vinterkväll.

En del av oss har nu förmånen att kunna njuta solljus under lunchen. En dag fick jag en ljus idé att leta upp en stig i Bröndome som jag hade fått tips om. Den var lurig att hitta, men jag sprang på en kvinna som pekade ut den. Hon såg därmed till att jag fick se ljuset i tunneln. Bokstavligt talat. Stigen från Bröndome leder nämligen till Kungsbackaskogen och man tar sig inte över E6:an, utan under, via en tunnel. Fantastiskt rolig löpning och skogsupplevelse.

Ljust det! Vi går snart mot ljusare tider. Det blir inte mörkare än vad det blir den 21 december. Vad har du förresten för ljusa idéer för att lysa upp tillvaron en tid som denna?

Ulrika Wahlström