Krönika: Måste vi börja kramas nu?

Av Annika Lundby

Vi kan börja med att jag inte är någon kramig person. Jag kramar min sambo, vår dotter och mina föräldrar. Men efter det så drar jag gränsen. Visst kan jag pliktskyldigt krama om någon för att seden kräver det. Men slipper jag kramas så är jag nöjd.

Jag gillar inte heller när folk står alltför nära fysiskt. En meter eller två tycker jag är ganska lagom. Men alla är inte som sagt som jag. När jag var på semester med en kompis i Rom för många år sedan, var vi ute med buss och stannade till för att kolla på något som jag inte minns i dag. Men vad jag minns är när vi stod vid bussen och väntade på chauffören. Kompisen pratade på hej vilt och kom entusiastiskt snackandes närmre och närmre. Jag backade och kompisen följde efter. När ryggen tog emot bussen började jag istället gå i sidled längs med bussen. Men kompisen bara fortsatte att prata och följa efter tills de andra som var med på turen började skratta åt mitt beteende. Jag kunde ju sagt som det var: ”Håll avstånd!”, men samtidigt vill man ju inte vara den där stela tråkiga personen som reserverat håller avstånd. Man vill ju hellre vara bilden av den där personen som kramar om och frågar hur det är. Inte den reserverade som nickar och säger ”God dag, hur står det till?”.

Men under coronapandemin blev alla helt plötsligt som jag och höll avstånd. Plötsligt stack mitt beteende inte ut. Så har det varit i två år och jag tycker att även när restriktionerna började släppa fortsatte folk att hålla sig till det nya beteendet. Men nu i början av sommaren tycker jag mig se en förändring. Solen skiner, folk är glada och helt plötsligt kommer de fram och vill kramas.

Jag nämnde ju att jag pliktskyldigt kan ge ge en kram, men min sambo som är precis som jag sätter stenhårt gränsen för närmsta familjen. När en person på dotterns skolavslutning kom fram och ville önska glad sommar med en kram gav jag en kram tillbaka. Men sambon sa bestämt: ”Jag kramas inte!”. Personen blev lite ställd, log och skrattade sedan lite.
Men händelsen väckte tankar hemma. Måste vi börja kramas nu?