Krönika: Ett förslag att älska och hata

Av Andreas Scheffel

I dagens samhällsdebatt ska det inte finnas nåt som helst utrymme för nyanser. Antingen är man helt för någonting, eller så är man helt emot.

Och aldrig ska man vika en tum från sin åsikt, oavsett vilka argument som ens medmänniskor kommer med. Allt ska vara lika svart eller vitt som i Steve Ditkos legendariska serie ”Mr. A” (en referens som går 99,9% av läsarna rätt över huvudet, men ibland måste man tillåta sig att vara lite smal och nördig). Men trots att det polariserade debattklimatet kämpar med näbbar och klor för att denna ordning ska upprätthållas så är det ju inte sällan som verkligheten visar sig ha en hel palett av såväl nyanser som hela färger.

Som i fallet med den eventuella exploateringen av Forsberget. Bakgrunden kan ni trogna lokaltidningsläsare. Ett gäng olika exploatörer och fastighetsägare vill bygga 8000 bostäder på berget som utgör Kungsbackas sydöstra gräns. Naturligtvis kommer förslaget bantas när politiker och tjänstemän har sagt sitt. Men faktum är att förr eller senare så kommer stora delar av den fantastiska Forsskogen att försvinna.
Å ena sidan så är det toppen att det byggs. Nya bostäder gör att fler kan bo i vår fina stad och därmed investeras det i den kommunala servicen vilket i sin tur innebär att levnadsstandarden höjs för oss som redan bor här. Och det är inte utan att aktitekturfantasten i mig redan nu drömmer om hur häftigt det kommer bli när det är klart. Det blir nåt speciellt när en hel stadsdel byggs på samma gång, nästan som en tidskapsel. Dessutom är det en klar fördel att bygga på ett berg jämfört med odlingsbar mark.

Å andra sidan kommer jag sakna Forsskogen så det nästan gör ont i mig. För just hit går jag när jag behöver andas, ibland rent bokstavligt. Det finns ingen annan plats inom gångavstånd som skänker mig sån ro i själen som Kungsbackas enda riktiga skog. Här kanske någon räcker upp handen och protesterar: vi har ju Kungsbackaskogen och Varlaskogen! Jodå, båda är jättefina på sitt sätt. Den förstnämnda är supertrevlig med sina aktivitetsmöjligheter och innehåller några gömda pärlor, som till exempel stadens häftigaste graffiti. Men den är ju egentligen mer av en park med ovanligt många träd än en riktig skog. Varlaskogen känns råare och skitigare och därmed lite mer ”äkta”. Här är det faktiskt möjligt att bli smutsig och blöt om fötterna om man trampar fel. Men den känns också hopplöst inträngd mellan bostäder och en ständigt tjutande motorväg.

Men Forsskogen är annorlunda. Tystnaden, dofterna, känslan av riktig skog. När vardagsstressen tangerar det övermäktiga så finns det inget bättre än att traska upp på berget och vidare rakt ut i terrängen. För mig som är uppväxt mitt i en skog så har det varit ett privilegium att kunna bo i en stad men ändå ha så nära till trädens trygghet. Nej, jag kan helt enkelt inte bestämma mig för vad jag tycker i den här frågan. Jag intar en position i mitten, trots att jag vet att det egentligen är en omöjlighet. Det finns så många argument både för och emot. Jag är glad att det inte är jag som ska fatta det politiska beslutet och jag har stor respekt för den uppgift som väntar de som faktiskt ska det.