Krönika: Den betalda hälsningen

Av Andreas Scheffel

Ibland kan två händelser, som egentligen inte har nånting med varandra att göra, knytas ihop till ett sammanhang enbart av den anledningen att de sker vid samma tidpunkt. Som för några veckor sedan när jag var och såg KonstAB:s version av Shakespeares ”Stormen” på Göteborgs Stadsteater och bara ett par dagar senare nås av informationen att den amerikanska singer-songwritern Rosie Thomas gör comeback.

Det är högst osannolikt att det göteborgska produktionsbolaget och den Michiganbördiga sångerskan ens känner till varandra. Men i min värld står de helt plötsligt på olika sidor i en tankevärld som ger mig nya och ganska jobbiga insikter om mig själv.

KonstAB:s tolkning av ”Stormen” är abstrakt och spretar åt väldigt många olika håll, men ett tema som återkommer är kulturen kontra kändisskapet. Vad händer när alla kulturutövare förväntas vara entreprenörer? Ett inslag i föreställningen är förinspelade videohälsningar från diverse svenska kändisar som läser upp lösryckta texter ur pjäsen, helt omedvetna om att de medverkar i en teaterpjäs. KonstAB har använt sig av en sajt där du som vill kan köpa en videohälsning från din favoritkändis mot en ersättning som kan variera från en hundring upp till flera tusenlappar. Under föreställningens gång så skrattar jag ofta och mycket, både åt kändisarnas tafatta försök med texten och åt fenomenet betalda videohälsningar i sig. Det är på en gång cyniskt och lite sorgligt att människor säljer och köper den här typen av ”tjänster” via en sajt som med sina bilder på kändisar med prislappar under närmast påminner om en eskortservice.

Men när jag bara några dagar efter mitt besök på Stadsteatern får höra att Rosie Thomas släpper ny musik för första gången på tio år så väcks ett minne till liv. För det fanns en tid när det kändes som att hennes vackra indiefolkballader var det enda som stod mellan mig och avgrunden. Under de där förvirrade åren efter gymnasiet, när jag inte hade nån som helst aning om vilken riktning mitt liv skulle ta, så skänkte hennes sköra men väna röst trygghet när jag som mest behövde det. Vid den här tiden hade jag också en bekant som, genom sitt dåvarande jobb som musikskribent, hade lärt känna Rosie privat.

De brukade ses när Rosie var i Göteborg och spelade och en gång fick jag frågan om inte jag skulle hänga på så att jag fick träffa min idol. Vi möttes upp på dansgolvet på Sticky Fingers i Göteborg och det första som händer är att Rosie kommer fram till mig, ger mig en bamsekram och en puss på kinden och säger att det är så kul att äntligen få träffa mig och hur glad hon är för att hennes musik betyder så mycket för mig. Jag blir lite ställd och svamlar fram nåt om det ju är jag som ska tacka för alla gånger hon har räddat mig. Sen dansar vi, jag och Rosie. Vi dansar och allt känns surrealistiskt och fantastiskt på samma gång.

Det har gått nästan 20 år sen den där kvällen, som jag räknar som ett av mina allra finaste minnen från den eran. Och när jag nu tänker tillbaka så inser jag att jag är den absolut sista som ska ironisera över att människor betalar för videohälsningar. Jag vet hur mycket ett ord eller två från ens idol faktiskt kan betyda.