Väntar på ljuset i mörkret

Tacklingen fick större konsekvenser än 25-åriga Linnea Bjöörn hade kunnat ana. 2,5 månader efter hjärnskakningen är hon ännu inte bra. Nu har hon i alla fall kunnat lämna det totalt mörklagda rummet där hon mestadels bara hade sällskap av sina egna tankar. En oroande tanke har dock följt med ut: Kommer jag kunna spela igen?

 

FOTBOLL. Linnea Bjöörn öppnar dörren och kliver in i sovrummet. Vanligtvis är det pappa Stefan Johanssons, men de senaste veckorna har det varit där hon tillbringat nästan dygnets alla timmar bakom fördragna gardiner. Timmarna har passerat med hjälp av sommarprat, fotbollspoddar och Mumfords & sons.

– Innan det senaste bakslaget var jag inte så orolig. Nu när jag har mått så dåligt har jag blivit väldigt orolig. Det har varit tufft. Pappa brukar trösta mig och få mig på bättre tankar, säger Linnea Bjöörn.

 

Small i seriepremiären

Den 25-åriga ytterbacken Linnea Bjöörn lade beslag på högerbacksplatsen i Kungsbacka DFF under deras allsvenska säsong i fjol efter att tidigare ha spottat in mål i Onsala BK. KDFF hade jagat henne i ett par säsonger, men då valde hon att prioritera studierna, Teknisk design på Chalmers, före fotbollen. När en allsvensk chans dök upp på hemmaplan nappade hon. KDFF rasade ur allsvenskan men året  gav mersmak – hon valde att flytta till Lidköping som satsade hårt i elitettan inför säsongen.

– Jag var så taggad på det här året. Jag lärde mig mycket i KDFF och ville fortsätta den utvecklingen. Vi hade ett bra lag i Lidköping, så det kunde bli ett bra år, säger hon.

I seriepremiären slutskede borta mot IFK Kalmar med Kungsbacka DFF-bekantingarna Mimmi Asperot och Klara Rybrink fick hon en tackling snett bakifrån.

– Jag kände mig helt okej först. Sedan började det flimra för ögonen, då klev jag av, säger Linnea Bjöörn.

Premiären var nästan över men mardrömsperioden hade inte börjat. Det var hennes tredje hjärnskakning i fotbollen så hon kände igen symptomen. Dagen efter bekräftades det på akuten i Lidköping att det rörde sig om just en hjärnskakning. Rådet var att vila ett par veckor och följa hjärntrappan.

Linnea Bjöörn vilade i en månad innan hon gjorde comeback, det slutade med ett bakslag. Hon vilade igen, gjorde comeback igen men med samma utfall. Flimret kom tillbaka. Den senaste matchen gjorde hon i slutet av juli.

 

En konstant huvudvärk

Linnea Bjöörn tvingades att flytta hem igen. När högsommarvärmen slog till i augusti låg hon mestadels ensam i ett mörkt rum. Hon klarade inte av att gå i mataffären – intrycken var för många, vilket gjorde henne yr. Huvudvärk har hon haft konstant.

– Det känns nog inte som att jag kommer att spela mer den här säsongen.

Är det något du ångrar?

– Det är lätt att vara efterklok, men hade jag vetat vad jag vet nu hade jag inte spelat den sista matchen. Men där och då trodde jag att jag var spelklar. Man är van vid att inte känna efter, man har alltid ont någonstans. Det är svårt att verkligen känna efter när man bara brukar köra på.

 

"Det har varit jobbit att be om hjälp"

Det har varit en stor omställning. I idrottssfären ligger det latent att det inte ska kännas efter. Nu har Linnea Bjöörn tvingats till motsatta planhalvan.

– Det har varit jobbigt att be om hjälp när jag behöver det. Mamma, pappa lillebrorsan har verkligen hjälpt till men det är svårt att förklara hur man känner. De är inte i samma situation. När jag haft skador tidigare så kan man köra rehab så blir man bra. Nu är det så ovisst, det är tufft, säger hon och fortsätter:

– Det har varit väldigt jobbigt. Jag har huvudvärk hela tiden och det är jobbigt mentalt. Det påverkar hela livet och jag är orolig att det inte ska gå över. Jag har grubblat mycket.

 

Pappa Stefan Johansson sitter i soffan och flikar in. Han menar att det läggs för stort ansvar på de aktiva. Vid en hjärnskakning borde det vara tydligare med uppföljningar hos en läkare.

– Man borde ha återbesök hos läkare. Ungdomar ska inte behöva ta beslutet när de kan spela. Det är lätt att man tappar saker på vägen när man vill tillbaka. Som du hade lite flimmer på morgonen men tänkte att det kanske var för att du sovit dåligt, säger han.

 

Väntar på svar

De senaste dagarna har i alla fall varit lite bättre. Huvudvärken är kvar, men Linnea Bjöörn har tagit kortare promenader. Nu väntar hon på svar från en MR-röntgen i Varberg.

– Jag hoppas att symptomen jag har är från hjärnskakningen.

Hon vill tillbaka till fotbollen – det är innanför linjerna hon vill satsa. Den civila karriären kan hon prioritera senare. Målet är att ta sig tillbaka till allsvenskan.

– Att spela matcher är det bästa som finns, säger hon.

Tror du att du kommer spela igen?

– Jag hoppas det. Det är det jag varit mest orolig för. Jag försöker att tänka positivt att till slut kommer det att gå.




Det har gått mer än 2,5 månader sedan tacklingen träffade henne i huvudet av elitettanpremiären i Kalmar. I hennes huvud har det varit oro för ett decennium.

– Man har hört att man ska ta en hjärnskakning på allvar och jag följde hjärntrappan. Men man ska nog ta det mer på allvar men det är svårt att inse det. Jag visste inte konsekvenserna tidigare, man hade hört om det men inte tagit in det. Jag har haft andra skador som jag blivit bra ifrån. Det har ändå gått 2,5 månad, jag trodde det skulle vara bra nu.