Smaken av tilltvålat virus

Min ungdoms somrar tillbringade jag på stränderna i Grekland. Ni vet, öluff, bouzoukimusik, ödsliga stränder och mysiga tavernor. Det har gett mig en (för mina vänner oförklarligt) stor kärlek till kådasmakande retsina, särskilt om vinet serveras kallt en varm sommarkväll.

Även friterade babybläckfiskar och vindolmar hör till mina favoriter, även om de inte så ofta dyker upp på menyn i Sverige.  Även i detta fall är mina vänner lätt skeptiska.

Vinblad

Förra veckan visade min fru glädjestrålande upp ett paket med något grönt vakuumförpackat hon hittat i en arabisk butik.

”Vinblad från Egypten! Nu ska vi göra egna vindolmar!”

Jag log ansträngt och försökte se lika entusiastisk ut. Hon kunde ju inte veta att egna vindolmeförsök i mina tidigare liv totalt misslyckats.

Eleganta dolmar

Så vi satte igång. Rundkornigt ris, mynta, bladpersilja, fler kryddor, koka bladen, och sen rulla små eleganta dolmar som placerades i ugnen i ett bad av vitt vin.

Det blir ganska många dolmar av några deciliter ris. Närmare bestämt 50 stycken.

”De ska svalna först egentligen, men vi kan väl äta några varma till lunch” kom vi överens om.

Smakade såpa

Det skulle vi inte gjort. De smakade, tja, såpa är väl det närmaste jag kommer.

”Det är ju bra att du tvättade händer i tvål i tjugo sekunder innan du började rulla, men du kunde väl sköljt dem efteråt” försökte jag lätta upp stämningen.

Det var tyst en stund medan min fru försökte bestämma sig för om hon skulle slå mig eller fortsätta på skojet. Sen kom det:

”Bara ingen tipsar Trump om det här: You know, I heard about a new wonderful way of cleaning your insides from virus. Winedolmes! Just eat and be cured. And you never know where they found that out! Sweden! Who would believe this?”

Ätbara

Nå, det ska erkännas att när de fått kallna i kylskåpet försvann mycket av tvål- och handspritsaromen, och de var faktiskt ätbara.

Men vi frös in 40 av dem för senare bruk. Mycket senare.