Postapokalyptisk känsla efter VM

Temat för veckans krönika kändes ändå ganska givet. För det är nog få människor som inte blivit berörda av de senaste veckornas stora följetång. Och då pratar jag inte om det fotbollslag som mirakulöst blev räddade ur Tham Luang-grottan i Thailand, efter att ha suttit instängda i mer än två veckor. Även om det glädjebeskedet ljuder högre. 

De fotbollslag jag pratar om har hoppat hopprep med våra nervtrådar, de har fått människor att skrika, gråta, skratta, älska och hata. Alla känslor har dansat i takt med våra hjärtslag och trummornas rytm från läktarna. Människor har tagit varandra i händerna, kramats och enats.

Jag befann mig på Ullevi när Sverige fick 3–0 mot Mexiko. Vi omfamnade varandra, vi som för 74 minuter sedan aldrig tidigare träffats. Men då kändes det som att alla var vänner, alla var enade, oavsett kön, etnicitet eller sexuell orientering. Jag blickade ut över folkhavet, tog in all kärlek och glädje, såg vad idrotten skapade. Det kändes omöjligt att det var samma värld som den där minst var femte person röstar på ett rasistiskt parti. Men landslagsspelaren Jimmy Durmaz fick efter Tysklandsmatchen dyrt veta att det var precis så det var. Gräset är grönt, linjerna kritvita. Gränserna är kvar.

Nu är världsmästerskapet i fotboll till ända. Frankrike fick lyfta bucklan och tog hem ett av idrottsvärldens mest åtråvärda guld. Det svenska landslaget gjorde det som få i Sverige hade förväntat sig. Vi hamnade bland de åtta bästa lagen i världen. Åtta bästa. Framför stora nationer som Spanien, Portugal och Argentina. Eller som förbundskapten Janne Andersson uttryckte det: Om man tänker positivt kan man konstatera att vi hamnade på en delad femteplats. Och det är inte dumt alls.

Även de som inte följt matcherna, skrikit sig hesa och blött blågult, har ändå blivit berörda av spektaklet. Du kan försöka fly, men du kommer liksom inte undan. Fotbolls-VM är som en tornado som blåser in över nationen. Allting är vackert och sagolikt mitt i stormens öga, och när den avtar och försvinner blir gatorna tomma och tysta. Som en postapokalyptisk fiktion. Sommaren har avtagit, tappat fart och det är svårt att komma upp på banan igen. 

Men här i Kungsbacka har musiken inte tystnat, här fortsätter fotbollen att rulla. För där den ena fotbollsfesten slutar, tar en annan, nästan lika åtråvärd turnering, vid.