Oväntat trångt på den engelska landsbygden

Hemma igen efter några månader i England är det framförallt tre saker som slår mig. Maten där är nuförtiden mycket godare än vad jag kom ihåg den som, det vimlar av folk överallt även i naturreservat, och landsvägarna är krokiga och smala som jag kan tänka mig att de var på 50-talet i Sverige. Visserligen är det asfalterade, men vad hjälper det när man emellanåt inte kan möta en lastbil eller hästtransport? Vägrenar finns för det mesta inte och kör man i 60 tycker man att det går för fort.

Sen finns det förstås sex- eller åttafiliga motorvägar, speciellt i riktning mot London, men där är det för det mesta kö så där går det inte heller fort.

Alltså tog det ungefär en timma och 40 minuter att köra de nio milen till den trädgård intill ett museum där jag för skojs skull gjorde lite volontärarbete. Gilbert White´s house heter muséet, det ligger i Selborne i Hampshire, inte så långt från Jane Austens hus. Gilbert lär ha varit något av ekologins fader i mitten på 1700-talet. Där fick jag plantera häckar, plocka äpplen, beskära en pilkoja och dricka te – och kaffe – med engelsmän som inte var stöpta i någon form. Och tur var väl det, då hade jag blivit besviken.

I längden hade jag aldrig orkat köra de nio milen, men under denna korta period som det nu rörde sig om var det oftast ganska kul. Man kunde följa vardagslivet, eleverna gick till skolan i sina vinröda uniformer, barbenta fast det bara var plus två ute. Hantverkarna stormade fram i sina vita skåpbilar och trafikradion kunde inte prata fort nog om vägarbeten och krånglande lastbilar som ställde till det i morgontrafiken.

Resorna till trädgården gick helt enkelt på upplevelsekontot.

Delvis slingrade sig vägen fram genom ett naturreservat, men det hindrade inte att det kunde finnas byar och små städer. Landsbygden i södra England är sällan öde.

Man kunde ibland tro, medan man gick uppför branta stigar till toppen av en kulle, att väl däruppe skulle ett ödsligt storslaget landskap breda ut sig, och man skulle känna sig ganska ensam som man kan göra i de svenska fjällen. Men icke. Där kunde man möta betande får, cyklister eller hitta ett litet bryggeri.

Likadant när man trott att man tagit sig en bit från civilisationen via en stig i åkerkanten, kunde plötsligt en kyrka dyka upp som kanske legat där i typ tusen år, och bredvid den några små hus.

Eller så uppenbarade sig en pub med fantastisk mat, för glöm njurpaj och smaklös rostbiff. De senaste decennierna verkar det ha skett en matrevolution i England. Gott surdegsbröd i bagerierna, sallader och rökt lax som var fantastisk. Men öl har de förstås fortfarande, och visst går det att leta upp det klassiska five o´clock tea serverat enligt konstens alla regler. Som tur är.