Obehövd – men ändå inte helt och hållet

Häromveckan tog yngsta sondottern körkort. Jag är så glad för hennes skull men inser samtidigt att jag är bortrationaliserad som hennes chaufför. Och egentligen inte bara av henne utan även av den nya bil vi nyligen tvingades köpa, när den gamla trotjänaren plötsligt bara dog. Det gjorde den mitt på Storgatan utanför Bröderna Nilssons butik. Jag kände mig då nödsakad att, i väntan på bärgning, agera trafikpolis för att medtrafikanterna skulle ha en chans att komma fram. 

Den nya bilen kör nästan själv, har fartkontroll och håller sig strikt mellan vägens vita filmarkeringar. Den kör mitt i filen och på konstant avstånd till bilen framför. Den läser också av hastighetsskyltar. Går det för fort börjar den bråka och sänker resolut farten till den lagstadgade. Ökar till sin egen hastighet gör den så fort det blir tillåtet. Om det inte finns något hinder i vägbanan förstås, för då ger den hals direkt och sänker farten. Den har även ögon i nacken och ser vad den har bakom sig, när det är dags att backa. Missnöje, likt ett spädbarn, visar den om den är törstig, och nöjd blir den inte förrän den får sin energidryck. 

GPS-en talar om och visar hur bilen ska ta sig fram till inställda adresser, men det märks att den är invandrad, för den har ett synnerligen märkligt uttal. Synd att Kom-Vux här i Kungsbacka är nerlagt, för här finns behov av en uttalskurs för invandrade datorer. Nåväl, det viktigaste är förstås att den leder oss på rätta vägar. Det gör den, och säger man till bilen att köra hem, då gör den det. Blir man sen är det bara att säga till, så ringer den hem och meddelar, som den mobiltelefonens förlängda arm den är.

Nu är det högsommar och vi är ju lyckligt lottade med att kunna njuta sol och härliga bad på många håll här hemma i Kungsbacka. Men en semestertripp är ändå lockande, så vi har tänkt ge oss ut, maken, bilen och jag. Vart vet vi inte än. Men kanske bilen känner till någon plats, som vi inte visste att vi skulle tycka om. Fast jag har inte hittat någon sådan app ännu. 

De flesta av de sammanlagt 900 (!) manualsidorna är fortfarande olästa. En semesterläsning så god som någon. Vem vet vad som döljer sig där? Men bland finesserna har jag faktiskt i det finstilta redan sett, att jag inte är helt onödig. Det står att jag som förare alltid har det fulla ansvaret och därmed hela tiden måste se mig om och kolla vad bilen gör, trots att den kan så mycket. Lite som att övningsköra med en duktig elev. Och nu har jag också klart förstått varför det talas så mycket om att svårigheten med självstyrande bilar egentligen inte handlar om teknik utan mer om juridik.