Vem ska strida för dem som inte orkar?

”Det är ett enkelt ingrepp”, sade kirurgen och lovade att lösa det på en kaffekvart. Lokalbedövningen tog inte som den skulle och smärtan var olidlig, men känslan efteråt var obeskrivlig. Efter att ha dragits med ett besvär sedan min förlossning i 14 månader var jag äntligen fri.

Men vägen dit var lång, snårig och kantad av fördomsfulla läkare.

För sanningen är att samhället inte har mycket till övers för kvinnohälsovården. Vården fram till förlossningen är ofta väldigt bra, men när barnet väl är ute får många kvinnor reda sig själva utan uppföljningsvård.

Eventuella skador eller komplikationer till följd av förlossningen möts oftast av svaret att det är normalt. Att det är helt naturligt. Om det så handlar om bäckensmärtor, infekterade sår efter suturering eller psykisk ohälsa.

Attityden är att kvinnor bara gnäller nu för tiden. Förr förlöste kvinnor minsann på köksgolvet utan bedövning, och sedan fortsatte de arbetet. Jovisst. Men kvinnor led säkert inte mindre då. Även om förlossning inte är en sjukdom, så måste de olika behoven mötas av en jämlik vård.

"Förr förlöste kvinnor minsann på köksgolvet utan bedövning och sedan fortsatte de arbetet"

Jag träffade en jättetrevlig dam på vårdcentralen som skrev en remiss till kirurgmottagningen. Väl där var kirurgen sen till besöket. Efter tio minuter fick sköterskan hämta in honom. En äldre, solbränd herre som slog sig ner och konstaterade att de problem jag hade var helt normala och faktiskt inget besvär alls att åtgärda.

Jag undrade om han inte ändå i alla fall kunde undersöka mig, nu när jag ändå blivit remitterad. Något han motvilligt gick med på. Bara för att konstatera samma sak. Jag lämnade sjukhuset i tårar. Kände mig smutsig, förtvivlad och ifrågasatt. Förbisedd av den offentliga vården.

Tack vare en snäll sambo orkade jag strida. Jag kontaktade enhetschefen och tillslut fick jag träffa en annan kirurg, som var av en helt annan kaliber. En kirurg som inte ifrågasatte mig, utan sin kollegas beslut.

Och det är bra med lyckliga slut, det behöver vi alla. Men vad händer med de som inte orkar strida? Som inte har någon som kan strida åt dem? Deras besvär blir bestående och de tvingas uthärda mer smärta än vad som behövs. En ska inte behöva orka strida för att få den hjälp en förtjänar.

Kvinnor är inga maskiner satta till världen för reproduktionens skull, kvinnor är också människor som behöver likvärdig vård.