Sagosverige

Mannen presenterade sig som en Isidor Svanström samtidigt som han trängde sig in igenom min ytterdörr.

Han satte sig på en pall i köket och hann kräva mig på en kaffekopp innan han utan pardon började tala:

– Undrar om det finns någon gräns för Kungsbackas politiker? Räcker det inte nu? Eller vill man ha ett Malmö där våldtäkter, rån och skjutningar händer varje dag? Det är dags att ta bort styrande politiker och få tillbaka den trygga svenska Astrid Lindgrenvärld vi en gång hade här. 

 Jag stirrade tyst på honom. Jag var överrumplad, både mannen och utbrottet kändes malplacerat.  Vad gjorde han i mitt kök? Vad för namn är Isidor Svanström? Det kändes taget, påhittat. Under det att jag serverade honom kaffe muttrade jag lågt: Jag vill bara föra till protokollet att Astrid Lindgren skrev sagor. 

 Svaret lät inte vänta på sig, en svada for ur hans mun: Kan du ge något exempel i Astrid Lindgrens sagor som inte stämmer! skrek han och fortsatte: Ta Emil i Lönneberga! Vad är det som inte stämmer med den bilden Astrid visar upp i teverutan menar du? Vad är det som är en saga där menar du? 

 Jag hade sakta börjat finna mig i situationen, suckade och svarade honom: Vad som är en saga i sagan om Emil i Lönneberga? Om jag ska se bortom det uppenbara svaret på din infantila fråga så tror jag mycket i berättelsen är inspirerat från verkligenheten. Det fanns med största sannolikhet fäder som hotade och slog sina barn, olyckliga mödrar som kände att de inte räckte till. Otrygga anställningsförhållanden och risken att bli nedslagen på marknaden. Det fanns fattighus och ojämlikhet och…
– Det var inte så jag menade. Han avbröt mig men jag fortsatte: Det du minns från teverutan är ju främst Olle Hellbom och Tage Danielsson tolkningar av hennes böcker. Det Sverige du vill tillbaka till är film och sagor skapade av herrar, som jag gissar, ifall de levt idag skulle kallats rödvinsmarxister av dig och dina gelikar. 

Han tittade på mig. Näsvingarna vibrerade. Jag tyckte nästan synd om honom och fortsatte: Men det fanns nog också glädje, nattbad, picknick och vänskap. Det är ju det som är livet och mänskligheten. Två sidor av myntet. Samhällsutvecklingen är ju ingen godisaffär där du likt Pippi Långstump kan gå in och plocka på dig det du tycker är godast. Det har aldrig funnits någon utopi. Det kommer aldrig finnas någon. Vi kan göra saker bättre, det är sant och jag stödjer varje steg mot en verklighet där alla vi som tycker om fred och frihet kan få leva i harmoni, men... Jag reste mig upp och tog hans kopp till disken: …men när du och de dina refererar till önskedrömmar och sagor i varenda debatt så blir det svårt att ta er på allvar. Ni blir tröttsamma. Hade du ödslat mer tid på en sådan diskussion om rollerna varit ombytta?

Vi tittade tyst på varandra. När koppen var ren vände jag mig mot honom:

– Jag kommer naturligtvis fakturera för den här tiden.  

– Jag är inte säker på att jag kan acceptera det. Genmälde han.
– Någon måste betala. Du eller någon annan. Replikerade jag.

– Gärna någon annan. Svarade han.