”Över 50 döda vid fest på Backaplan”

För 21 år sedan vaknade Sverige upp till tidningsrubriker som än i dag är svåra att greppa. Diskoteksbranden, den som senare skulle räknas som en av de värsta svenska katastrofer i modern tid hade utbrutit natten till 30 oktober på en fest där 400 ungdomar dansade och firade höstlovet tillsammans. 63 ungdomar miste livet och för de som överlevt började en tung resa tillbaka till ett liv som aldrig mer skulle bli som innan.

Jag var bara ett år när det hände, men när jag som sjuttonåring fick i uppgift att skriva ett reportage på svenskalektionen fanns det en hel del tidningsartiklar och intervjuer att fördjupa sig i. När min svenskalärare aningen förundrad frågade varför jag valt att sätta mig in i ett sådant trauma när vi också kunde välja att intervjua en lokalkändis eller företagsledare kunde jag inte komma på något bra svar. Kanske låg katastrofen för långt bort från mig själv för att förstå allvaret. Jag hade själv aldrig varit på en sådan stor fest och hade heller inga egna barn att oroa mig över om kvällarna.

Så när en överlevare från branden svarade att han gärna ställer upp på en intervju ringde jag upp. Det är först nu i efterhand jag undrat varför han alls brydde sig om att vara så hjälpsam och tillmötesgående inför mig och min svenskauppgift. Han som upplevt branden, röken och paniken. Han som precis som alla andra festklädda och förväntansfulla ungdomar kämpat för att ta sig ut ur den knappt 90 centimeter breda dörren. Han som mist flertalet vänner, antingen under den fasansfulla natten eller till följd av missbruk och självmord tiden efter. Varför ville han prata med mig?

Han beskrev hur han hamnat längst ner i en hög av människor som alla samtidigt försökte trycka sig igenom samma smala dörr. Hur ungdomarnas rop på hjälp efter ett tag tystnade och hur den tillfälliga tystnaden strax avbröts av mobiltelefonernas olika signaler.

Plötsligt börjar han nästan viska och jag förstår att jag ska lyssna noga. Han säger att trots all sorg, smärta och lidande är det en sak vi aldrig får glömma. Att 50 olika nationaliteter från jordens alla hörn dansade och hade kul under samma tak den natten. När röken spred sig och paniken utbröt tillbads fler gudar än vad vi kan räkna med fingrarna. Han menar att världen har mycket att lära sig av den kvällen, och jag förstår att han fått berätta det han vill.

Han är van vid att tala. Jag är inte den första som fått höra hans historia och med stor sannolikhet inte heller den sista. Hans lust att berätta, om så för en sjuttonårig student ger historien fortsatt liv. Han ville sprida sin historia vidare till mig och min skola, och jag hjälper honom gärna att sprida den ännu längre.