"Den ljusnande framtid är er"

Så var vårens skolavslutningar över. Själv har jag skickat en nybakad student vidare ut i livet, samt hängt blommor om halsen på ytterligare ett barn som nu lämnat nio år i grundskolan bakom sig.

Det känns både vemodigt och härligt. Vemodigt för att en ny fas nu tar vid där barnen inte längre är barn, i synnerhet inte den äldre varianten som ju är myndig och därmed i princip förväntas klara sig själv och fatta kloka beslut om sin framtid på egen hand. Den yngre, som är 16 lämnar mig också – om än tillfälligt – enligt plan i höst för att börja gymnasiet i en annan stad, på andra sidan landet.

Det är som sagt vemodigt, men samtidigt härligt. Härligt för att jag med dem gläds över det oskrivna blad som nu ligger framför dem båda.

Kan själv lätt återkalla känslan när jag själv för 32 år sedan sprang ut från Huddingegymnasiet med studentmössan på huvudet. En mössa som jag nu letat fram ur gömmorna på vinden och trädde på huvudet under min sons studentexamen. Den var trängre än jag mindes den, men fortsatt oklanderligt vit och med fullt läsbara ­– om än lite suddiga – avskedsord i mössbotten från forna klasskamrater.

En del har jag fortsatt kontakt med, en del av dem har jag faktiskt inte sett sedan där och då. Vi spreds som agnar med vinden, alla med våra egna drömmar om framtiden.

Själv hamnade jag först ett år som au pair i Österrike. Jag hann även med en vända till de franska Alperna där planen var att bara ”flumma runt” och åka skidor en säsong eller två innan jag bestämde mig för vad jag ville göra när jag blev ”stor”. 

Man kunde göra det där och då 1985. Det fanns gott om jobb, som inte krävde vare sig någon speciell utbildning eller erfarenhet, men många av mina kompisar läste också något enstaka ämne, som litteratur- eller filmvetenskap på universitetet i väntan på att den stora insikten skulle infinna sig över vad man egentligen ville syssla med i framtiden. 

För min del kom den snabbare än beräknat. Det blev inte någon längre vistelse i alpvärlden. I stället återgick jag till ursprungsplanen, att bli journalist och i januari 1988 började jag som praktikant på min första tidning i Stockholm. Tre månader senare var jag fast anställd.

Men jag har återvänt till både Österrike och Alperna. Jag har rest och upplevt även många andra delar av världen och jag har genom mitt yrke träffat en hel rad fantastiska och spännande människor med olika bakgrund och ursprung. Jag känner mig lyckligt lottad att kunna säga att jag genom mitt yrkesval lever mitt intresse.

Och det är det jag nu själv önskar mina barn. Vad ni än väljer att göra för val i livet, jag hoppas ni blir lyckliga och att ni lever er dröm fullt ut!