När ondskan slår till

Numera är det många som skrattar, när jag rekommenderar att ta tåget. Med lätt spydigt tonfall brukar jag få frågan om jag verkligen är säker på att det är ett klokt drag av mig. Och visst, de kan väl ha visst fog för sina invändningar, med tanke på att jag fortfarande haltar efter att jag föll av pendeltåget och bröt benet i bitar för två och ett halvt år sedan.

Men ändå. På många sätt gillar jag att resa till jobbet med kollektivtrafiken. Ibland händer det att jag kör till jobbet på morgonkvisten, från hemmet på gränsen mellan Mölndal och Göteborg. Det är rena mardrömmen. Rondeller med spårvagnar i mitten och som lök på laxen kantade med både övergångsställen och cykelbanor. Jag avskyr cykelbanor. Eller i alla fall en hel del av cyklisterna. De kommer körande i svischande fart från alla håll och kanter, gärna samtidigt som spårvagnen börjar mullra fram i ögonvrån. Tio över sju på morgonen är mitt huvud helt enkelt inte tillräckligt på banan för att klara kanonaden av intryck. Då är ängarna med kossor och hästar utanför tågfönstret en lisa för själen.

Lagom utmanande är istället traska till busshållplatsen, en liten bit ner på gatan, för att åka till tågstationen. Tidigare var det rätt tyst bland oss som väntade, men numera börjar vi bli kompisar som står där, hälsar och pratar. Ok, det där med att prata är kanske individuellt, men några – inte bara jag! – gör det. Och mannen jag ibland varit nära att slå till gång på gång i mitt stundtals ivriga gestikulerande, ser ut som om han faktiskt hade velat vara med och prata.

Det är sant, vissa morgnar funkar det väl inte perfekt. Det händer att bussen är lite sen, eller stundtals helt enkelt försvunnen. Mest spännande är nästan när den lilla appen jag har i telefonen, och som berättar vad bussarna är i realtid, visar att den kör på en helt annan väg än den som tabellen säger. Sedan har vi chaufförerna (få, det måste sägas), som i hemlighet drömmer om en karriär som racerförare. Då gäller det att hålla sig fast i svängarna!

För visst kan det ändå finnas en poäng med lite oväntade infall på morgonkvisten, om inte annat för att se till att du är riktigt vaken vid ankomsten till jobbet. Det finns dock gränser. Och den överstegs i går. Måndag morgon och de hade bytt riktning på rulltrapporna ner till perrongerna på Mölndals bro. Upp var ner och ner var upp. Sådana grepp tangerar ren ondska.