När krisen kommer

Sommaren 1995 skulle jag just fylla 25, jag hade gått en termin på journalistutbildningen och just det här året hade jag inte lyckats landa ett sommarjobb. Istället följde jag med mina föräldrar på reportageresa till det då just forna Jugoslavien, kriget hade tagit slut året innan. Min pappa skrev, mamma fotad och jag ackrediterades som chaufför, även om jag väl i sanningens namn nog inte rattade bilen så värst mycket.

Det var en märklig resa där jag råkade kliva in i ett minfält eftersom taggtråd för mig som naiv svensk än så länge bara betytt ett redskap för att hålla kossor inne, inte människor ute, där nationalistiska konflikter fortfarande bubblade precis under ytan och där jag för första gången fick se skotthål i husväggar.

Under resans gång kom vi också till Vukovar, den kroatiska staden där det inte bara sköts, utan också bombades. Mycket av stan var fortfarande i ruiner när vi var där, men vad som däremot fungerade var marknaden. Det mesta man kunde tänkas behöva gick att få fatt i myllret, och i alla fall en del var säkerligen vitt!

Jag kommer att tänka på marknaden när jag är inne i min lokala affär för att handla lite, på väg hem. Att den hela kycklingen – som var det jag mest var på jakt efter – var slut, går kanske mest att koppla till att affären ligger nära tre studenthem och att det visst varit rejält extrapris. Mer bisarrt var hyllan med toalettpapper, som verkligen gapade så tom som jag sett på bilder på Facebook. En anställd i butiken lassade för fullt upp nya paket med pappersrullar på hyllorna, medan han suckade att det nog skulle bli lite jobbigt i längden.

Jag fattar inte. Om det går att hålla en normal kommers igång efter ett fullskaligt krig, varför ska det vara så omöjligt här och nu? Ja, det grasserar ett nytt virus, och ja, de flesta av oss kommer troligen att drabbas, en del bli riktigt allvarligt däran och några dessvärre att dö. Bästa sättet att minimera den risken är att tänka på varandra så att de som är i riskgrupperna exponeras så lite som möjligt för smitta och att det är de som verkligen behöver det som får tillgång till den vård som finns. Övriga, den stora massan, kan ta ett steg tillbaka. Och dela på toapappret!