Lång och orolig väg mot friheten

Den här veckan är speciell, mycket speciell, I alla fall för mig. Nu har nämligen de stipulerade veckorna efter min andra covid-spruta förrunnit. Mer skyddad mot den envisa pandemisjukdomen än vad jag är nu kan jag inte bli. Men det har varit en lång och orolig väg hit. Redan kvällen efter att jag tagit första sprutan fick jag fasansfullt ont i ena armen. Det var dock inte i den arm jag fått sprutan, så jag slog bort tanken på biverkning. Men värken släppte inte och jag kunde inte sova på nätterna utan starka värktabletter. Så förflöt det ytterligare några dygn, tills det plötsligt började spränga riktigt ordentligt i armen. Influerad av allt jag hört om Astra Zenicas biverkningar tänkte jag: blodpropp! Detta trots att jag vaccinerats med Pfizer. Jag gick till vårdcentralen och läkaren sa, att blodpropp var det inte. Möjligen var det en nervtråd från ryggkotorna som spred smärtan och sjukgymnastik skulle nog hjälpa. Det trodde jag knappast på, men så var det. Jag hade tydligen under denna pandemitid, likt en tonåring, suttit allt för böjd över min telefon och fått en kotskada i ryggen, som måste rätas ut. Det känns faktiskt bättre nu. (Tack Hilma för hjälpen!)

Väl är detta, nu när ny tid hägrar. Telefonen har börjat ringa och vaccinerade vänner vill att vi ska träffas. Det känns lite pirrigt och högst ovant. Ska jag våga? Jag får väl testa i myrsteg. Jag har nu försökt ta upp vattenträningen i det nya badhuset men ännu bara lyckats boka reservplats. Reglerna tycks ha krånglats till där, inte bara till följd av pandemin. Jag har även stämt träff med släktingar för att se vad lillasyster Göteborg har att utställningsberätta om sina 400 år. Här i Kungsbacka firade vi ju minst 400 år redan 1982, fast det ska vi väl inte förhäva oss över. Det ska hur som helst bli trevligt att både träffa släkt och gå på ett offentligt arrangemang. På söndag funderar jag över att ta mig en titt på Urban Garden Day här i Kungsbacka, som i år även sägs innefatta en liten kulturfestival. Så här ser mina närmsta tankar ut om den nya friheten på hemmaplan.

Dansant midsommarfest tänker jag avstå, men efter helgen funderar jag på någon liten resa. Den får nog bli i Sverige, för jag vill inte riskera att hamna i karantän i något land med andra regler och restriktioner än våra. Det blir med all säkerhet en lugn och stillsam sommar. Normalt blir nog inte som förr, distansen lär troligtvis hålla i. Men jag längtar förstås efter att krama om barnbarnen, som staten nu säger att jag får. Fast är det staten, som bestämmer vem barnbarnen ska krama? Vi får väl se vad den nya friheten innebär.