Kultur och Fritid

Jag besökte i veckan innan valet Kulturhuset Fyren för att beskåda en kulturdebatt, föredömligt arrangerad av bland andra Studieförbundet Vuxenskolan. Alla de politiska partierna närvarade förutom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De förstnämnda på grund av sjukdom och de sistnämnda på grund av… ointresse? Nä, vad vet jag, men om det var brist på kulturintresse hos Sverigedemokraterna så var de i fint sällskap. Det blev smått parodiskt när debattör efter debattör presenterande sig med orden ”ja, nu sitter jag inte i kulturnämnden men…” och sen ett i bästa fall hyfsat andra led om att de trots allt älskade/gillade/accepterade kultur. Priset tog Socialdemokraternas representant med fortsättningen ”jag har sprungit alla Göteborgsvarv sen starten”. Ordförande för kulturnämnden Maria Andersson (C) såg ut att känna sig mer och mer övergiven ju fler representanter som presenterade sig. Ingen annan företrädare från kulturnämnden satt och trängdes på den lilla scenen.

Det märktes också under debatten att deltagarnas fokus var helt annat än det arrangörerna nog hade tänkt sig. Jag vet inte hur ofta som ämnet gled in på multiarena. Förvisso med förevändningen att en sådan även skulle kunna hysa kulturella arrangemang. Vissa representanter var övertygade om att kulturen nog odlades bäst hemma på barnrummet, se bara hur det hade gått för Avicii, han var ju mega framgångsrik innan han så tragiskt valde att avsluta sitt liv. Inte hade han skrikit i lokalpressen efter en teaterlokal, han blev superkändis ändå! Och jag menar att det ungefär är här som det blir fel i tänket kring kultur. Debattörerna lyfte flera gånger bredd och spets men till syvende och sist hamnade de alltid i frågan om stjärnor, dyra arenalokaler och vikten av kvalitet. Ingen i en debatt om tennishallar hade uttryckt sig med orden ”det räcker med en mindre satsning på garageportar, se bara hur det gick för Björn Borg”.

Varför blir det så när vi pratar om kulturutövande? Argument som välbefinnande, kamratskap och viljan av att bara lira, utrycka sig och ha skoj är applicerbara på vilket fritidsintresse som helst. Både kultur och idrott. Åtminstone för den stora massan utövare. Kanske skulle både kulturen och fritiden må bra av att sluta kallas för just Kultur och Fritid? Elitsatsning och Gräsrotsrörelse? Spets och bredd? Kanske – oavsett vilket går de hand i hand och ingen av dem överlever utan den andre.

För övrigt visade även den tredje statsmaktens sitt ointresse för kulturdebatt när ingen av de lokala tidningarna hade representanter på plats. Gissningsvis var det väl helt enkelt så att det spelades en för viktig match mellan Blåbärs IF och Skallebonk FF för att ge kulturen utrymme i media just den här gången. Jag vet att jag i viss mån säger emot mig själv och biter den hand som föder mig nu. Men som jämförelse, på tisdagen innan valet hade Norra Halland 18 artiklar, bara om fotboll. Från div 7 till Elitettan. Härligt såklart, men det var bara en om kultur, japansk kultur... Att det skedde under valveckan var väl bara olyckligt.

Fotnot: Skallebonk FF vann antagligen matchen mot Blåbärs IF med troligtvis klara 3–0. Antagligen efter att superlöftet Janne ”Slaktarn” Johansson 43 stänkt in ett hattrick.