Krönika: Är du andlig?

"Är du religiös?” frågade jag en man.
”Nej, inte riktigt,” svarade han.
”Men är du andlig då?”
Han pausade innan han svarade. ”Öh… ja, det är jag nog.”

Jag ville veta mer. ”Vad är det som gör dig andlig, anser du?”
”Det är svårt att säga,” sa han med eftertanke. ”Men det känns bara som om det finns något mer där ute.”
”Mer?”
”Ja, något som styr allt, liksom.”
Jag väntade.
”Nästan som om någon leder mig,” säger mannen och sväljer, ”och… som hjälper mig finna mening.”
”Mening?” Nu är jag genuint nyfiken.
”Ja, när jag lyckas göra något bra, till exempel att hjälpa någon, då känns livet meningsfullt.”
Jag har tänkt mycket på det där samtalet. Jag tror mannens funderingar är representativa för många andra också. De flesta svenskar ser sig inte som religiösa, men studier visar att en stor del av befolkningen ändå tror på någon slags högre makt som mer eller mindre påverkar deras liv. De känner sig andliga, helt enkelt.
Jag fastnade för orden ”någon leder mig”. Det är något jag ofta har känt. Du också, förmodar jag. Du vet den känslan man får ibland, som inte riktigt går att förklara, men som ändå är verklig. Den känslan när hjärtan ber dig göra något, trots att du kanske inte förstår varför. Men så följer du ditt hjärta ändå och det visar sig att du var vägledd åt rätt håll.
Som när jag fick en plötslig ingivelse att inbjuda en ung kvinna till en av mina studiekurser. Hon kom bara en enda gång den terminen. Men just den kvällen delar en man med sig av självmordstankar. Den enda som kunde trösta honom, tack vare sina egna svåra omständigheter - som jag inte kände till - var den unga kvinnan.

Som när jag fick den till synes ologiska känslan av att jag borde certifiera mig som personlig tränare. Nu när jag var så gammal? Vem skulle ha nytta av mig? Häromdagen sa en kund till mig att jag hade förändrat hans liv.
Som när vårt äldsta barn föddes. Hans namn skulle vara Carl Johan. Men så råkade jag läsa ett stycke i Bibeln där det stod om lärjungen Johannes, ”den som Jesus älskade”. Din son ska heta Johannes, viskade plötsligt en inre röst. Mitt hjärta överväldigades av en våg av kärlek, trots att jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett par dagar senare kämpade Johannes för sitt liv på operationsbordet. Kirurgen kom till oss efter elva timmars väntande och sa uppgivet: ”Jag vet inte vad mer vi kan göra för er son”. I förtvivlan knäböjde min fru och jag och bönföll Jesus att rädda vårt barn. Mirakulöst överlevde barnet. Johannes blev för oss, i den stunden, den som var älskad.

Det händer oss alla. Inspirationen, intuitionen, den gudomliga maningen. Kalla den vad du vill. Vi kan se det på olika sätt så klart, men en sak är tydlig: när vi agerar på den andliga vägledningen, då händer det goda saker i livet, oftast till gagn för någon annan. Och det var just detta som mannen i samtalet menade: att ledas till att göra något gott för andra, det skänker mening till vårt liv.
Om detta är sant - vilket jag har all orsak att tro - så är vi alla andliga till vår natur. Som det kända axiomet lyder:”Vi är inte mänskliga varelser som har en andlig upplevelse. Vi är andliga varelser som har en mänsklig upplevelse.”
Till saken hör nu att den där känslan kom nyligen till mig igen. Ur senaste tidens alla reflektionen om andlighet växte tanken att jag skulle starta en podcast. Och igen, jag vet inte riktigt varför. Dessutom har jag ingen erfarenhet av poddar. Jag känner bara att jag borde göra det. Och jag litar på den känslan. Podcasten ska kort och gott heta Andlighetspodden.