Jag har pinsamt roligt

Vissa människor för sig så fint genom livet. Med finess liksom. Graciöst och elegant. Jag känner inte riktigt igen mig i det… Börjar dagen på gymmet. För sent inser jag att jag har tränat armarna för hårt. Det är ingen vacker syn när jag i omklädningsrummet sedan, helt utan ork kvar i armarna, försöker kränga av mig sport-bh:n över huvudet. Efter duschen tar jag på mig ett par rejäla trosor som har högsta komfort. De unga tjejerna runt omkring har string och av deras miner att döma kan de inte riktigt ta in vad det är jag har på mig. Det blir inte bättre av att det är svårare än vanligt att få på strumpbyxorna på mina lite för dåligt handdukstorkade ben. Jag har råkat få med dotterns strumpbyxor och ja, jag är ju lite större än henne så det är inte en elegant övning som följer.

På pendeln mot Göteborg efter morgonträningen tar jag fram frukostmackan med extra lagrad ost. Detta pålägg har en tendens att falla isär, så ostsmulor dräller ner över mina kläder. Likt en apa som rengör sin päls, plockar jag upp smula efter smula och äter, för jag kan ju inte gärna borsta ner dem på golvet. Medan jag gör detta tittar jag också på hysteriskt roliga Youtube-klipp, vilket gör att jag sitter och fnissar för mig själv. Eller egentligen för alla andra, för ibland kan jag inte behärska mig.

Jag var nyss på bio med yngsta sonen och var upprymd bara av att vara på Facklan. Jag går i princip aldrig på bio och roades nu lätt och skrattade friskt – ja, faktiskt ganska högt - åt Röjar-Ralf. Jag känner hur min tioåring tittar på mig och utbrister; ”Du skämmer ut dig, mamma!” Jag finner mig lätt och säger att det är ju i alla fall tur att jag inte skämmer ut honom. Precis i detta nu gör Disneys alla prinsessor en hjälteinsats och räddar Röjar-Ralf ur en knipa. Så här mycket har jag inte skrattat sedan jag vet inte när.

Jag får dock någon dag senare, när jag hämtar Lille Sonen hos en kompis, reda på just när jag har skrattat så mycket om inte mer. De har ätit pizza och föräldrarna berättar att min son har upplyst dem om att jag är dålig på att göra just pizza, och att min man är bäst på att laga mat i vår familj. Jag försöker förklara att det inte är så himla konstigt i och med att han är kock. Sedan får jag höra att de känner till att jag är bra på att göra rolig mat av ganska tråkiga rester. För att byta ämne tipsar jag dem om det superroliga TV-programmet ”Bäst i test”. Ja! säger de och meddelar att de är väl bekanta med att jag skrattar så att det ekar i hela huset när jag ser det. Där och då kände jag att det var dags att åka hem till mina middagsrester. Det var faktiskt bara några minuter kvar till ”Bäst i test”.