Inte bara en fas

En bebis genomgår, enligt vissa forskare, enligt alla föräldrar, olika utvecklingsfaser. Dessa faser kan vara sju eller tio eller 342 beroende på vem du frågar. Hemma hos mig anser vi oss nu vara i slutet av småbarnstiden. Om ett år börjar yngsta barnet skolan. En ny tid nalkas. Eller gör det? Bebisens första år präglas av ovan nämnda utvecklingsfaser. De känns igen på att först är allt åt helvete, sen kommer förvånad eufori över nya förmågor. Så följer lugn och harmoni tills allt börjar om igen och nästa fas tar vid.

Så en ny tid? ”Åt helvete svårt”, ”eufori och glädje”, ”lugn och harmoni”. Det där känns inte helt olikt trotsåldern, tonåren, vuxenvärlden, arbetslivet, fritiden… Kort sagt: livet om du frågar mig. Det ligger en naturlig förklaring till att jag grubblar över detta. Vi ska inte ha fler barn, att förlänga småbarnstiden med ännu ett halvt decennium är icke aktuellt. Däremot går jag i väntans tider på annat sätt. Jag ska börja på ett nytt jobb. Det är dags för ännu en fas i utvecklingen. Eller ett personligt paradigmskifte som jag vill kalla det. Ett paradigmskifte i dess egentliga mening beskrivs av Wikipedia så här: ”begrepp och teori (…)som beteckning på ett byte av vetenskapliga tankemönster och förebilder”.

Just det där med totalt byte av tankemönster och förebilder är ju svårt att säga på förhand om det kommer ske av att jag byter inlogg till Office 365.  Men om jag tittar tillbaka på livet så ser jag tydliga hopp i en ändå ganska så jämn kurva. Tidpunkter när livet tagit ett språng på grund av väl genomtänkta beslut, mindre genomtänkta val eller rent av på grund av slumpen.  Ett av de första var nog gymnasievalet. Att gå teater på Estetiska programmet innebar en helt ny värld av människor och livsåskådningar som skiljde sig väsentligt från det fotbollslag och den scoutpatrull jag fostrats i hittills. Nästa var när jag engagerade mig på ett nationellt plan i en paraplyförening för unga arrangörer. Även här kom det nya perspektiv, ungdomar från hela landet träffades och vittnade om en verklighet som skiljde sig väsentligt från det som den andres värld hittills erbjudit. Våra olikheter blev våra tillgångar.

Vuxenlivet likadant, studietiden i Örebro skapade grunden för vår familj, att bli förälder är en utvecklingsfas eller ett paradigmskifte i sig. För varje anställning jag tagit, från läskigt spöke och kramig kanin på den stora nöjesparken, till arbetet som projektledare i kulturbranschen, har mötet med nya människor gett mig nya synvinklar och utvecklat mig som människa. Och, det är detta som är det viktiga, jag har väldigt svårt att tro att jag är den ende som upplever detta. Jag vill tro att det är ytterst mänskligt, kanske till och med det som gör oss människor till vad vi är. Mötet med andra utvecklar oss och gör oss bättre, tryggare, mer sanna. Bättre rustade för framtiden.

För framtiden kommer, vi har liksom inte nått i mål. Vi är förhoppningsvis inte ens halvvägs. Men om vi ska klara av de utmaningar som vi står inför så måste vi göra det tillsammans.

Så, varför inte utmana dig själv? Prata med någon ny, någon som kanske inte är likadan som du. Intressera dig för den personen på allvar. Nästa fas, skifte, kalla det vad du vill, väntar runt hörnet.

Och det är spännande!