Hejdå, kära katt!

Det var sexton år sedan. Hon var ett litet brunspräckligt trasselsudd i en höskulle på Österlen, där hennes mamma hade gömt undan hela kullen.

Det var ingen lätt övergång till en villa i Varberg. Klorna ut, ingen lust att vara med alls.

Till slut tog min fru en tjock grillvante, halade fram den fräsande kattungen från gömstället under soffan, stoppade henne innan för en tjock tröja och höll fast. Tio minuter senare sov katten som en stock. Efter det var det aldrig några problem.

Hon fick namnet efter fotbollsspelare Zidane, som just då var barnens favorit. Att det var en tjej visste vi inte då, inte heller att Zidane skulle sluta sin spelarkarriär med att skalla en motståndare och bli utbuad. Nå, humör hade de ju båda, så namnet passade bra.

Bara ett år gammal såg hon till att bli gravid med en slyngel i grannskapet.

Så en tidig morgon kravlade hon sig upp i vår säng med tung mage, la sig till rätta mellan våra kuddar och födde sen fram fem små bedårande kissar. Ett underverk att få vara med om.

Sina första dagar tillbringade familjen i en gammal väska i garderoben i sängkammaren, innan unge efter unge vågade sig ut och till slut nerför trappan till nedanvåningen.

Alla ungarna fann sig ett nytt hem. Utom Nisse. Han var den klumpigaste med sträv päls, alls inget charmtroll, så han blev hemmasonen som fick stanna kvar.

De blev ett roligt par, som för det mesta höll ihop. När det någon gång blev bråk, fräste mamma Zidane till och så var det slut med det, trots att Nisse var en halv gång så stor.

För ett år sedan gav Nisses njurar upp, och han fick avlivas. Sorgligt, men ändå hanterligt, han hade aldrig riiiktigt tagit sig in i mitt hjärta.

Vi hittade en ny kattunge som sällskap åt Zidane (så sa vi , men givetvis var det för vår egen skull…) Namnet blev Messi, en fin fotbollstradition som går vidare.

Men för några veckor började gammeltanten tyna av. Hon åt massor, men magrade ändå, och plötsligt började hon gå rakt in i dörrar och trilla i trappan. Den trefärgade elegant som ägt huset, var som ett spöke.

”Någon invärtes sjukdom har fått upp blodtrycket och förstört synen” konstaterade veterinären.

Hon fick somna in i min famn, lugnt och stilla. Tårarna gick inte att hålla tillbaka.

Kära Zidane, ha det så bra i de sälla kattmarkerna! Och hälsa Nisse!