Halvcabbad revansch

Jag är inte mycket för statusprylar. Telefoner ska fungera. Gräsklipparen drar jag runt själv. Kaffe blir gott i en vanlig kanna. TV är inte bättre i 60 tum än i 32.

Och bilar ska vara bensinsnåla och praktiska.

Detta är en inställning som inte alls delas av min äldste son. Ända sedan spädbarnsåldern har bilar väckt någon primitiv inre röst hos honom.

Det fanns bara ett sätt att få koliken att släppa, det var att vandra längs trafiklederna. Doften av avgaser och brummandet från bilar sövde honom ofelbart.

Ett av hans allra första ord var molusin (limousin). Redan i fyraårsåldern kunde han på 50 meters håll identifiera alla kända bilmärken.

Tonårens dräglande över Ferrari och Koenigsegg var stundtals en aning påfrestande, även om man som förälder bejakar sina barns intressen (och döljer gäspningen).

Svårare var hans förakt för sin mammas och pappas materiella värderingar. Hur kunde man köra runt i en Toyota kombi när det fanns tjogtals fräckare modeller?

– Mamma och pappa, ni får tycka vad ni vill, men jag ska bli rik och ha en sportbil, slog han tidigt fast.

Nå, nu är han utflyttad och köar i Stockholms tunnelbana (haha).

Jag och frun kunde därmed i höst göra vår första egna semesterresa på över tjugo år, och stack till Kreta. Vi hade bokat bil, givetvis en bruksbil. ”Golf or similar” som det hette.

Det visade sig att bilen var en utsliten Nissan med lagningar i sätet. Vi velade lite – ska vi godkänna det? Det löste sig själv. Bileländet startade inte ens.

Med svettdroppar i pannan såg sig biluthyraren om på parkeringen. Så bestämde han sig. ”Ni får vår BMW cab!”

Och jag måste erkänna, det kändes lite fräckare att glida runt på bergsvägarna i cab. Eller skulle gjort. Taket gick inte att fälla ner, när vi väl bestämt oss för att styla lite. Det fastnade halvvägs.

Och vi som skulle bräcka sonen!

Nå, med lite kamerateknik gick även det. Bilen parkerades med havsutsikt i bakgrunden, och med rätt vinkel kunde ingen ana att taket satt fast halvvägs nere.

Bilden messades sedan till sonen i Stockholm. Cred!! Hade det funnits en emoji som uttrycker avundsjuka hade hans svar varit nerlusat med sådana symboler.

Mamma och pappa äntligen hippa – när han flyttat hemifrån!

Sanningen om taket från han aldrig reda på.