För sönernas skull

I min senaste krönika skrev jag om förberedelserna inför min första Ironman i Kalmar. En detaljerad race rapport finns på min blogg, så den ger jag inte här. Tillräckligt är att säga att jag kom i mål. Knappt. Magen gav mig stora bekymmer och därför gick jag mer än jag sprang på den avslutande maratondelen. Det sista varvet på 15 km fick jag till och med sällskap av min son, som var omtänksamt orolig för sin pappas tillstånd.

Tio minuter från slutet sprang han före mot målgången för att möta upp resten av familjen som väntade mig. Just som han lämnade mig stöter jag på en annan deltagare som också går. Hon ser ut att ha ont, men trotsar ändå sina smärtor med bestämd blick framåt. 

 Vi hälsar på varandra. Kvinnan heter Veronica och är 40 år. Vi utbyter kort information om våra hälsotillstånd: hon har muskelbristning i bägge vaderna; jag har magsmärtor och yrsel. Vi skrattar tillsammans åt det absurda. Tänk vad man plågar sig själv bara för den där lilla medaljen.

Jag är nyfiken på hennes bakgrund och frågar varför hon ställer upp i Ironman. Hon berättar att hennes man lämnade henne för ett år sedan. Kvar hade hon två söner att uppfostra. Men i sin sorg förmådde hon inte samla kraft nog att ta hand om dem på det sätt hon önskade. Hon låg mest på soffan, full av självömkan, och kände hur livsgnistan sipprade ur henne för varje dag som gick.

När jag ser på hennes beslutsamhet i stegen och hur hon svingar med armarna för att få extra energi frågar jag försiktigt: ”Vad hände mellan då och nu, som gör att du är här idag?”

Hon förklarar att när hon hade nått botten förstod hon att hon inte kunde överleva där. Hon förstod att hon inte kunde vara den moder hon innerst inne ville vara. Frågan var bara: Hur skulle hon ta sig ur det hela? Hon behövde en motivation för att resa sig ur soffan. Inte vilken motivation som helst, utan något som fordrade att hon drastiskt ändrade sitt liv. Då kom hon på det. Hon skulle göra en Ironman! Galet, ja! Men varför inte? Desperata tider kräver desperata åtgärder. 

Veronica ändrade sitt liv. Hon reste sig upp. Hon började träna. Hon skaffade sig verkningsfulla dagliga rutiner. Hon började känna att hennes liv faktiskt hade en mening. Hon var en mor igen. ”Jag ville bara att mina pojkar skulle vara stolta över mig”, avslutar hon.

De orden griper tag i mig. Och jag förundras. Här går jag tillsammans med en främling jag nyss mött, och redan har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Och jag skäms lite. Jag är här för medaljens skull. Hon är här för sina söners skull.

Vi hinner inte säga så mycket mer. Om 500 meter kommer vi att gå i mål tillsammans under den så kallade ”hjältarnas timme”. Men jag frågar Veronica spontant: ”Orkar du springa?”

 ”Ja, jag tror det” svarar hon. 

”Jag tycker du ska springa i förväg. Du borde stå ensam i rampljuset. Det förtjänar du verkligen.”

 ”Tycker du det?”

 ”Utan tvekan.”

 Vi tar ett vänligt avsked och Veronica samlar sina sista krafter och springer iväg. Hon får energi av den påhejande folksamlingen. När hon når den röda mattan inne på torget stiger jublet högre. Tusentals människor gläds med mamman som blivit hjältinna. När strålkastarna fångar upp Veronica vid mållinjen ser jag silhuetten av en kvinna med 

armarna upp i luften. Då kan jag inte 

hejda tanken: Dina söner måste vara 

väldigt stolta över dig just nu.