Flottbas på Onsalaspetsen

Så tänkte sig Johan Fredrik Dalman, befälhavare på jakten Posthornet på 1770-talet att en ny flottstad skulle kunna se ut vid Mönster på spetsen av Onsalahalvön. Bostadskvarter, parker och hamnanläggningar är inritade, liksom en vallgrav som avgränsar mot övriga Onsalahalvön. Karta: Krigsarkivet, Sjökarteverket, Hydrografiska kartor, Sveriges kust från Särö till Kullen, omslag II:2, nr. 23

Ett myllrande stadsliv på spetsen av Onsalahalvön och ett gigantiskt torg söder om Röda Holme? Så skulle det kunnat bli om flottans funderingar på 1700-talet blivit verklighet.

Den stora flottstaden Karlskrona var i slutet av 1600-talet bara en liten samling öar utan bebyggelse. Men så beslöt sig Karl IX för att uppföra en militär befästning vid Östersjön och förlägga örlogsflottan dit. Läget var bra, skyddat, isfritt och nära både Danmark och kontinenten.

Vid samma tid byggdes Nya varvet i Göteborg och blev hemvist för Göteborgseskadern, som skulle kunna skära av Danmarks förbindelser med Norge.

Härifrån utgick skeppen under det stora nordiska kriget, men även kaparfartygen under den kände Lasse i gatan från Onsala. Varvet och eskadern förföll under mitten på 1700-talet, men under 1770-talet beslöt man sig för en nysatsning.

Och det var nu Onsalas storhetstid kunde ha börjat. Här byggdes sedan länge skepp, både på Onsala byggningsvarv längst inne i fjorden, och på ett varv strax norr om Gottskär. Traktens skeppare var både kända och ökända sedan kapartiden.

Längst ut på spetsen, mellan Sönnerbergen och Malön, var skeppen väl skyddade från hårda vindar, vilket var allmän kunskap i flottan.

1770 genomförde kaptenlöjtnanten Johan Fredrik Dalman mätningar i Malösund och farvattnen däromkring. Han blev så förtjust att han också gjorde en ritning av en tänkt örlogsstation med dockor, skeppsvarv, försvarsverk, bostäder och parker. Han verkar också ha tänkt sig en vallgrav som avgränsar mot övriga Onsalahalvön.

Kartan finns i Krigsarkivet, och kan studeras i den nyutkomna boken Historiska kartor över Halland.

Amiralitetskollegiet nappade på idén och föreslog kungen en flytt från Göteborg. Då slapp med isproblemen i Göta älv och den besvärliga inseglingsrännan. Till Malö var det lätta att hitta:

” På Ramnö höga berg står en igenkänning, som är vitlimmad och synes väl till sjöss. På Hållsunds udd står en båk, som dock icke synes förrän man kommer nära intill, men på natten är Nidingens fyr och på dagen är klocktornet, som nu kommit på Nidingen, ett gott kännemärke och i mistligt väder kjimar klockan i detta torn till varning för den sjöfarande.”

Kungen begärde att dennytillträdde chefen för Göteborgseskadern Johan Albrekt Schönström yttrade sig om förslaget. Även han var lyrisk över Malöhamn, ”vars like icke lärer finnas på jordklotet”.

Men 1776 yrkade ändå riksrådet på att man borde avvisa förslaget. Det skulle bli alldeles för dyrt att bygga nya befästningar och bostäder. Och på den linjen gick kung Gustaf III.

Men om inte om hade varit, kunde spetsen på Onsalahalvön i dag varit en västsvensk motsvarighet till Karlskrona, och dagens Kungsbacka en liten förort till den stora hamnstaden.

Då hade det inte tjafsats om bryggor och glasskiosk i Gottskär!

Källor: ”Förslaget om en flottstation i Malöhamn” av Erik Grill, Vår bygd

Fjärbaggar, skeppsläster och bondesegel, G Jedeur-Palmgren, Forum Navale 1965

Skaffa Norra Hallands app här