Barnens röster tystas ner

Att söka i bildarkiv är en tidsresa. Den digitala utvecklingen har gjort att vår historia på gulnade fotopapper kan bevaras i oändlighet. En enkel sökning på internet med sökorden ”skolmat 1950” gjorde att jag kunde se hur barnen såg ut och vad de åt i en skolmatsal år 1959. Då var farsan inte mer än två äpplen hög och först 28 år senare skulle jag bli påtänkt. Men tack vare bildarkivet får vi ändå vara med, se hur det har varit förr, hur det en gång var.

Men det kan bli ett minne blott.

Medvetenheten bland befolkningen har aldrig varit så stor som nu. Riskerna med att publicera bilder på sociala medier är allmänt kända, och skolor blir allt mer restriktiva med den fotografiska dokumentationen. Med det tillkommer också nya lagar och regler över den personliga integriteten. Och det försvårar också vårt jobb som journalister.

Vi kan inte längre besöka en skola och ta bilder på barnen i en matsal till en nyhetsartikel. Ingen vet vem som får och inte får vara med på bild i en tidning. Rädslan är för stor. Kunskapen för liten. Ändå sprider många ohämmat ut bilder på sitt privatliv i nätverk som Instagram för hela världen att beskåda. Utan att veta på vems hårddisk de kan landa.

Sanningen är att det är tillåtet att fotografera vem som helst på allmän plats. Så länge det inte råder fotoförbud. Den hänsyn som annars tas är för den personliga integritetens skull.

Skolans värld är sin egen. För så fort barnen kommit ut från lektionen och in på idrottsträningen är spelreglerna annorlunda. Då får de vara med på bild. Prestationerna ska dokumenteras och spridas. Ungarna får gärna briljera och le så hela tandraden syns. Då är det ingen som pratar om PUL och GDPR, alla föräldrar har gett samtycke.

I längden kommer det innebära att det kommer uppstå vita fläckar på kartan. Vi kommer inte längre kunna bevaka allt som händer i till exempel skolans värld, eftersom vårt arbete blir för svårt. Det är barnens berättelser som tystas ner.

Barnperspektivet försvinner och det blir en snedvriden och icke-demokratisk nyhetsbevakning där inte allas röster får höras. Där alla inte får vara med.

Barnen är också en del av vårt samhälle, deras åsikter och upplevelser är också värda att lyssnas på. De har också rätt att berätta om det som händer i deras miljö och vardag. Nu får vuxna berätta för deras räkning.

När nästa generation bläddrar i arkiven kommer inte barnperspektivet att finnas där. Arkiven kommer enbart bestå av barns idrottsliga prestationer men inget om deras vardag. Inga bilder kan längre dokumentera samtiden för de som var unga då.

Det är synd tycker jag