André skyr det okända i mörkret

Ogillar mörker. Att ge sig ut i kolsvart skog bär emot. Men oftast trotsar André Sandberg sin rädsla för att få ägna sig åt sitt största fritidsintresse.  

Hans stora passion är flugfiske. Och han älskar gryningen. Men för att ta sig till rätt plats och hinna till den perfekta tidpunkten på morgonen, krävs en insats som varje gång blir till en kamp.

– Innerst inne vet man att det inte finns något farligt där. Men så drar fantasin iväg, säger 36-årige André Sandberg.

Han är rädd för mörker. Eller snarare för vad som skulle kunna finnas där. Konstiga ljud, något som döljer sig i skuggorna, lurar lite längre fram på den smala stigen, eller kanske alldeles intill.

– Det är väldigt skrämmande samtidigt som det också är lite fascinerande. Adrenalinet pumpar, och ibland får jag sätta på nåt glatt radioprogram som morgonprogrammet i Mix Megapol för att skingra tankarna. Samtidigt känns det oftast värt det på grund av vad som väntar när det ljusnar, berättar han. 

André Sandberg växte upp i utkanten av Umeå. Och möjligen kan det vara därifrån, från barndomen, som rädslan för mörker etablerade sig tror han.

– Det var ett väldigt lugnt och fint bostadsområde med många familjer. Men en bit bort började skogen. Och där inne låg ett område som hörde till försvarsmakten. Upp ur skogen stack en hög skorsten med två röda lampor längst upp, och jag tyckte att det var så himla obehagligt att gå förbi där när det var mörkt.

Han berättar att det ytterligare lite längre bort även låg ett fängelse. Och bland barnen spreds olika historier och myter om vad som hände där inne i skogarna.

– Det var ju bara fantasier, men jag minns så väl lättnaden när man hade kommit förbi och lagt det där området bakom sig, berättar André Sandberg.

Han förklarar att han tänkt mycket på vad rädslan egentligen beror på. Då och då har han gjort försök att bli kvitt mörkerrädslan genom att medvetet utsätta sig för den.

– Men det har inte riktigt hjälpt. Snarare har känslan bara blivit befäst. Alltså jag vet ju att det högst sannolikt inte kommer att hända nåt, men så dyker tanken upp att tänk OM man stöter på nån eller något. Så jag undviker fortfarande helst vissa vägar.

Är det i huvudsak skogen du är rädd för? Eller gäller samma känsla om du skulle gå ner i en mörk källare?

– Oh ja absolut, där är det ju som gjort för att något ska hoppa fram, svarar Andre Sandberg med ett lätt skratt.

Det kan låta som en ganska snäll typ av rädsla, likt de flesta saker man själv inte är rädd för. Men för André Sandberg har det funnits tillfällen när han faktiskt avstått från något han vill göra på grund av att obehagskänslorna tar över.

– Ja det har det gjort. En gång nu i höst skulle jag åka till en sjö där det är väldigt bra och populärt med flugfiske. Ett jättebra ställe, jag hade varit där förut. Och just när det gäller fiske kan jag vara lite egoistisk, då vill jag ha den bästa platsen.

För att få just den platsen han tänkt sig var han dock tvungen att kliva upp mitt i natten för att hinna innan någon annan tog den. Dessutom innebar det en skogspromenad på ungefär 20 minuter i en kolsvart skog. 

– Den gången blev det faktiskt lite för mycket, så jag stannade hemma, säger han.

Har du funderat på att prata med någon, exempelvis en terapeut om detta?

– Nej jag har aldrig sökt hjälp, jag har faktiskt aldrig tänkt på det, säger André Sandberg.

Fortsättning följer med fler artiklar om såväl människors rädslor som hur man kan tänka och vad man kan göra om rädslan blir ett hinder i vardagen.