När Västtåget tar en sväng via Mogadishu

Något som stör mig likt inget annat är förseningar. Och om förseningar i allmänhet är irriterande så är tågförseningar något alldeles synnerligt störande. Det är inte ofta man som kungsbackabo bor sådär smidigt-med-bara-en-kort-tågresa-nära Göteborg, för alltid ska ett spårfel eller signalfel slinka in och istället göra den korta tågresan som en färd Moskva-Peking via Mogadishu. 

Det var alltså det som hände för ett tag sedan på väg mot skolan i Göteborg. Tåget var fullproppat, och bredvid mig satt en sönderstressad småbarnspappa som jag antog försovit sig rejält mycket. Han tryckte telefonen mellan axeln och örat och den ännu sömn-skrynkliga käken spändes allt hårdare när han med okontrollerat hög röst försäkrade att allt var under kontroll och att han snart skulle vara på kontoret, samtidigt som han försåg sina två små döttrar med varsin frukostglasstrut. Allt flöt på bra tills den där inbromsningen kom. Den där inbromsningen som ska komma inför varje station, men som inte ska komma mittemellan två stationer. Och i den sekunden förstod jag. Jag skulle tjäna in förseningsersättning på denna resan också. 

”Vi står för närvarande still…” börjar de. Jo tack, vi känner det. ”Vi väntar just nu på en startsignal för att få fortsätta.” Och så kom det där sedvanliga ljudet av suckar i hela tåget. Suckar djupa och ansträngda som om hela passagerarstyrkan drabbats av plötslig astma. Hade jag varit tågvärdinna i det ögonblicket hade jag inte vågat mig ur förarhytten. Den sönderstressade glasstrutspappan var den första att rycka tag i henne. ”Hur länge menar du att vi ska stå fast här nu då?” Jag vet att han vet att hon inte vet, men just i såna här situationer tänker man inte alltid logiskt. 

Tågvärdinnan var sådär professionellt övertrevlig. Sådär trevlig som man bara är om man på insidan egentligen inte alls känner för att vara trevlig. ”Vi vet inte hur länge vi blir stående, men så fort vi får en startsignal åker vi vidare.” Barnen hade nu nått sockerchockens topp och förvandlats till hyperaktiva minimonster. Den sönderstressade glasstrutspappan var om möjligt ännu mer sönderstressad. Han började klia sig frenetiskt i bakhuvudet, på en fläck som var rätt kal och jag antog att det var hans tågförsenings-panik-klia-ställe. Nästa morgon skulle jag med tåget igen. Denna gången var det inte tåget som var sent, utan jag som var tidig. Så tidig att jag hann läsa gårdagens nyheter på mobilen. ”Person hoppade framför tåg.” Och i den stunden skämdes jag. Om en tågförsening är det som stör mig likt inget annat har jag ingen rätt att klaga. 

Filippa Andersson