När själen blir lågornas rov

När Notre Dame de Paris brann för några veckor sen så var det naturligtvis en sorglig händelse i sig, men för mig som kungsbackabo så rörde det också upp en del mindre trevliga minnen. Vår stad är ju väldigt hårt drabbad av eld-svådor genom åren, från storbranden 1846 som ödelade nästan hela staden och fram till våra dagar. Jag har personligen varit nära att drabbas men kommit undan med blotta förskräckelsen. För några år sen brann det i huset jag bor i men elden stoppades innan den spred sig från vindsförråden. Man är verkligen inte kaxig när brandsoldaterna springer in och ut med slangar och stegar i huset där man har sitt liv.   Men det var framför allt en händelse som bilderna på förtvivlade parisare påminde mig om och det är när Medinska gården vid torget brann ner till grunden i september 2006. Vissa kanske tycker att det är provocerande att jämföra en byggnad för religiös tillbedjan med ett privatägt hus men jag skulle nog ändå vilja säga att Medinska hade ungefär samma status för kungsbackaborna som Notre Dame för parisarna. Minnena från den dagen har verkligen etsat sig fast, så där som dramatiska händelser har en förmåga att göra. Jag minns i stort sett hela dagen, från när min dåvarande inneboende väckte mig med orden ”Vakna, det brinner!” till timmarna jag spenderade på torget med att se det vackra huset bli lågornas rov. Ingen skadades fysiskt vid branden men för oss innerstadsbor så kändes det nästan som att någon hade dött. Det var som att en del av stadens själ försvann.   Kungsbacka har ju drabbats av flera bränder även efter Medinska och varje gång har vi påmints om hur jäkla lätt det är att förstöra nåt som vi tar för givet. Byggnader som ”alltid” har funnits och som vi förväntar oss ska finnas i många år till.   Det är både intressant och skrämmande att fundera över vilken nuvarande byggnad i vår stad som skulle kännas värst om den helt plötsligt försvann. Svaret skulle förstås bli olika beroende på vem man frågar, men kyrkan vid torget, Borgmästarhuset, Fyren, Kungsmässan, Stationshuset och Röda stugan skulle säkerligen komma högt på folks listor. Men min högst personliga kandidat är faktiskt vattentornet på Tölöberg. För mig finns det ingen tydligare symbol för Kungsbacka. Sen 1897 har den lilla röda byggnaden med vita knutar vakat över oss. Likt ett allseende öga har den stått för trygghet och historisk kontinuitet för oss som bor i en stad i ständig förändring. Om jag känner mig vilsen, må det vara på grund av bränder eller nybyggnationer, så kan jag alltid titta upp mot vattentornet och tänka att Kungsbacka ändå alltid är Kungsbacka. Just därför vore det så oerhört tragiskt om det förstördes. Må det aldrig ske.