Min perfekta sommar

Vänja mig vid den där självklara strömmen av varma, soliga sommardagar med molnfri himmel och en livslunk helt utan krav. Som en evig följd av goda dagar tycktes de mig, precis som i mitt barndomsminne. Loja morgontimmar, långfrukost på altanen, så småningom plats i solstolen för att, oavsett pratare, lyssna på radions "Sommar" och samtidigt få lite klädsam solbränna. Sedan tur till havet och svalka i vederkvickande saltvatten med knappt en krusning på ytan. Lättlagad middag hemma eller mysigt restaurangbesök med ett glas vin för att slutligen i ljumma kvällen invänta den ljusa sommarnatten. Lite sömn för vidöppna fönster, och så börjar det om igen, igen och igen. Perfekt! Vilken lycka att alltid veta att morgondagen har sol.

Men säg den lycka som varar beständigt. Plötsligt smög de sig fram, de små först grå och sedan hotfullt svarta molnen. Först i väderprognosena och sedan också i verkliga livet med regndroppar och blåst i hasorna. Ja, jag vet, markerna behöver regn och även vi människor för att inte bli överhettade och uttorkade. Men ändå, det stör min sommarperfektionism. Den fanns ju hela förra sommaren, så varför inte också i år? Klimattänkande är inte det jag främst ägnar mig åt just nu. 

I radion hör jag precis om en man, som i september ska flytta till Brasilien för att få sommar året runt. Jag funderar på hans ord. Skulle jag också vilja ha det så? Tankarna sjunker in och leder mig bort till helt annat än somrar. Resan med Hurtigruten utmed norska fjordar härom vintern kommer för mig med fina minnesbilder av norrsken i mörka, kalla vinternätter och av hur jag i gnistrande snö påbyltad pulsade fram till Nordkaps-klippan. Jag kom också i tankarna på att sommar och vinter kan vävas samman. Så skedde när våra barn var små och vi sommarsemestrade vid Åreskutan. Femårige sonen fick mitt i värmen syn på snön uppe på berget, tittade uppfordrande på mig och frågade var pulkan var. Att en sådan inte fanns i semesterbagaget föresvävade honom inte. Goda råd var dyra för att inte ge sonen en traumatisk semesterbesvikelse. Jag plockade raskt fram underdelen av grillen, tog den och sonen i famn och traskade på barmarken upp mot den vita snön. Vi satte oss, svischade ner med största självklarhet, och lyckan var gjord. 

Visst är det så att variationer har sin tjusning, blandningar likaså. Enformighet tröttnar man på, och när jag tittar mot fönstret ser jag, att regndropparna på rutan är riktigt vackra och jag känner även deras sköna svalka, när jag ger mig ut i dem. I lagom dos gillar jag nog skiftningarna här hemma i Kungsbacka. I

INGRID HÖGLIND … … ÄR KRÖNIKÖR i Norra Halland. Hon bor i Hede och har under många år varit kultursekreterare i Kungsbacka kommun. Nu är hon frilansjournalist och kulturkonsult och har bloggen Gränslöst – om allt och ingenting.