Krönika: En hyllning till skolmaten

Den här våren hade jag den stora äran att få vara registöd till Aranäsgymnasiets teatertreor och deras slutprojekt. Den här krönikan ska dock inte handla om teater, även om de ambitiösa eleverna verkligen skulle vara väl förtjänta av en hyllningstext.

Nej, ämnet för dagen är nånting helt annat, nämligen mat. För eftersom repetitionerna, av förklarliga skäl, låg nästan uteslutande på dagtid så passade jag på att äta lunch tillsammans med eleverna på skolan. Det är ju ett antal år sen jag senast satte min fot i en skolmatsal och att i vuxen ålder återvända dit var både intressant och lärorikt.
Under hela min barndom hade jag ett högst problematiskt förhållande till skolmaten. Redan när jag började ettan och insåg att det som serverades här inte alls smakade som det jag var van vid hemifrån så bestämde jag mig för att döma ut all skolmat som äcklig. När jag bytte låg- och mellanstadiets obligatoriska närvaro i ”bamba” mot högstadiets och gymnasiets frivilliga så slutade jag äta i skolan. Detta hade ingenting med nån form av ätstörning att göra, sådana har jag lyckligtvis varit befriad ifrån i hela mitt liv. Det var helt enkelt mitt sätt att protestera mot att maten var så dålig och dessutom ett sätt att verka cool inför klasskamraterna.
Så här i vuxen ålder så inser jag ju så klart vilken fullkomlig idioti detta var. För det första så var maten inte så dålig, det tyckte jag inte ens då. För det andra så var det inte en enda av mina kompisar som tyckte att jag var häftig när jag inte åt. För det tredje, vem skulle ta till sig min protest? Vare sig lärare, matpersonal eller skolans ledning brydde sig ett skit om ifall en finnig, tonårig Andreas åt i skolan eller inte. De visste antagligen inte ens om min ”matstrejk”.
Det enda den ledde till var att jag fick dåliga matvanor som har följt med mig upp i vuxen ålder. Än idag äter jag på konstiga tider och har svårt att anpassa mig efter andra människors mer normala matrutiner.
Inte blir det lättare att förstå min ungdoms dumheter när jag numera kan konstatera att maten på Aranäsgymnasiet nästan alltid är av hög klass. Sammanlagt åt jag tio gånger på skolan under våren. En gång tyckte jag inte alls om maten, ytterligare två tillfällen var den sisådär. Övriga sju var det hur gott som helst. Flera olika varmrätter att välja på och man får ta så mycket man vill. Därutöver finns en generös salladsbar. Och för allt detta betalade jag som utomstående det löjligt låga priset 47 kr. Det får du inte en vettig lunch för någonstans och då är det här ändå bra mycket bättre kvalitet på maten än på vissa lunchrestauranger. Visst kan rätterna vara lite klent kryddade ibland, men då är det ju bara att salta och peppra själv om man vill det. Man måste ha i åtanke att maten ska passa många olika smaklökar.

Tänk om jag hade kunnat ta den tolvåriga versionen av mig själv i handen och leda honom till Aranäsgymnasiet år 2022. Inte nog med att han skulle få hänga med fyra coola och väldigt inspirerande teaterelever, han skulle dessutom inse att skolmaten är god, nyttig och viktig. Att få så här bra mat serverad gratis är inget han kommer bli bortskämd med senare i livet, den saken är klar.