Jag vill bara vara mig själv

Ibland drömmer man de märkligaste av drömmar, men som ändå lämnar starka intryck. Jag beskriver bara drömmen jag hade i natt. Du får själv göra tolkningen.

Jag drömde att jag var allvarligt sjuk. Ett hjärtfel, trodde jag först. Väl inne på sjukhuset fick jag beskedet att det inte var hjärtat utan resten av kroppen som var sjuk. Hela kroppen.

En grupp läkare såg allvarliga ut. En av kirurgerna steg fram och tittade mig i ögonen. ”Du kommer att dö imorgon om vi inte gör något idag!”

Jag stirrade tyst på honom.

”Har du hört talas om hjärttransplantation?”

”Öh… ja.”

”Bra. Men vi ska göra tvärtom - en kroppstransplatation. Istället för att byta ut ditt hjärta ska vi byta ut din kropp.”

”Va!? Kan man göra sånt?”

”Javisst”, svarade han självbelåtet, ”det är den nya grejen!”

Nu går allt fort. Läkarteamet föser in mig i ett rum. Där ligger det döda personer på olika britsar.

”Välj en!” domderar den allt mer stressade kirurgen.

”Va?”

”Ja, du måste välja en kropp. Fort! Alla dog nyligen i hjärtfel, men deras kroppar är i prima form. Fortfarande varma. Vi måste agera nu!

Hjälp! Beslut, beslut. Finns det någon som liknar mig? Den där kanske? Nej, för stor. Den då? Nja, för liten. Till slut blir det bara någon slags ole, dole, doff. Jag pekar på en av de döda männen.

Läkarteamet gratulerar mig, slänger mig på en ledig brits och börjar nedsövningen.

Allt svartnar.

Jag hinner knappt vakna till liv efter operationen innan en sjuksköterska trycker upp en spegel i ansiktet på mig. En suddig kontur blir allt skarpare. Jag ser ett välformat ansikte. Med mustasch. Åh nej, min fru kommer att döda mig! Dock är det en stilig man jag ser. Han påminner om en ung Tom Selleck. Men… något känns inte rätt.

Eftersom jag är frisk nog att stå upp (det går fort i drömmar) går jag ut i korridoren till en större spegel. I reflektionen ser en barbröstad man som har det mesta jag inte hade: mer muskler, hår på huvudet, mer attraktiv i allmänhet. Och nämnde jag yngre! Jackpot vill jag nästan ropa. Men något känns forfarande inte rätt. Det är hjärtat som gör ont, som om det kände stor saknad. Efter vad?

Jag inser att svaret står mitt framför mig. ”Det är ju inte jag!” ropar jag. ”Det är inte jag!”

Vad har jag gjort? Jag springer in till fikarummet där läkarna sitter och firar med champagne och kanelbulle. De pratar om att de ska vinna Nobelpriset.

”Ni måste ändra tillbaka mig!” skriker jag.

Alla tittar på mig som om jag vore galen. Sedan brister de ut i högljutt skatt.

Själv börjar jag gråta hysteriskt. ”Jag dör hellre om jag inte får vara mig själv!”

Ingen lyssnar.

”Jag vill bara vara mig själv! Jag dör hellre… jag dör…”

”… jag dör”, mumlar jag och vaknar ur min dröm. Mina ögon är fuktiga och kudden är våt av svett. Efter ett djupt andetag kommer den där tillfredsställande känslan. Vad skönt att det bara var en dröm. Jag går snabbt in på toaletten och tittar mig själv i spegeln. Allt verkar vara på plats. Det allt mer rynkiga ansiktet. Påsarna under ögonen. Den kala hjässan. Tack, gode Gud!

Men vänta! Jag ser lite skäggstubb och en antydan till mustasch. Man kanske borde testa?

Samtidigt hör jag min fru kalla på mig från sovrummet. Eller… kanske inte!