En tillräckligt bra krönika

”Men du behöver ju inte skriva ett politiskt valtal varje gång!” Det är min mamma som försöker hjälpa till med idéer till min krönika som helst redan skulle varit nedskriven och inskickad. Jag vet att hon vill att jag frågar henne om vad hon tycker jag kan skriva om. Men det gör jag inte. Jag tror nämligen inte Norra Hallands läsare är särskilt intresserade av att GB:s nya Magnum med kakbitar faktiskt är mindre än orginalglassen.

Sedan första dagen jag klev in i Gullregnsskolans klassrum har jag varit en pluggis. Den som aldrig glömde gympakläder, simkläder eller matsäck. Den som aldrig slarvade med handstilen. Den som alltid lämnade in läxan innan fröken Ewa ens hunnit delat ut den. Den som alltid höll besticken rätt i bamba och den som alltid hade Tamagotchin avstängd i skåpet. Det enda jag inte lärde mig något om var tidsbrist och idétorka.

Så här sitter jag nu och undrar. Hur skriver man egentligen under press? Hur hanterar man den panik som kommer med det tomma A4:at klockan elva kvällen innan? Hur gör man för att öka marginalerna i kanterna av dokumentet så texten ser längre ut?

Jag tänker tillbaka på mitt sjuåriga jag med skrivstilsboken som skulle kunna jämföras med mitt tjugotvååriga instagramflöde som nu distraherar bakom mitt tomma dokument. Kraven på perfektion har förvandlats från att få till rätt vinkel på de små bokstäverna till att få till rätt vinkel, ljus, skärpa och färg på den där spontana bilden från kvällsprommisen. Från att aldrig glömma fruktstundsvindruvorna till att aldrig glömma den förberedda matlådan som helst inte alltid ska bestå av halloumi stroganoff. Från att aldrig missa bussen till att aldrig missa en fest.

Att jag kravlade på botten av duktighetsfällan råder det inget tvivel om. Det behöver förstås inte alltid vara negativt, men blir det för den som ser sitt enda värde i att vara just duktig. Som ser på sig själv genom ett filter av förberedda matlådor, fullbokad kalender och ett färgkoordinerat instagramflöde. Som drivs av en ångest över att misslyckas snarare än en önskan att lyckas.

Men någonstans på vägen har det uppenbarligen hänt något med mig eftersom klockan tickar och jag fortfarande sitter här med mitt nu halvtomma A4. Vad exakt vet jag inte. Jag är inte heller säker på att det är något dåligt för jag har faktiskt aldrig känt mig mindre bekymrad av vare sig tidspressen eller John Blund som otåligt står och pekar mot sitt armsbandsur. Även en pluggis lär sig vikten av rimliga ambitioner.

Så det blev inget politiskt valtal denna gången. Ingen uppläxande krönika om vikten av att rösta i EU-valet eller utredande text huruvida det är okej eller inte att lyssna på Michael Jackson efter att ha sett Leaving Neverland. Men det blev bra ändå. Och woops så tog radutrymmet slut, god natt!