Bättre bra än bäst

Häromveckan kom en skrift från Region Halland i brevlådan. I den kretsade mycket kring regionens vilja att Halland ska vara bästa livsplatsen. I Kungsbacka kommuns vision hävdas att det bästa klimatet för entreprenörer ska finnas här. Regeringen går in för att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Inte mig emot. Det låter bra. Frågan är om de bara syftar mot stjärnorna för att nå trädtopparna eller verkligen menar att bli bäst. Då blir jag fundersam. Om någon ska vara bäst måste ju någon annan vara sämre och till och med sämst. Hur kul är det? Måste vi jämföras med andra?

Jag har aldrig gillat tävlingar. Det är inte roligt att någon slås ut. Man måste inte vara bäst, det räcker gott med att vara bra. Att hålla sig på topp i jämförelse med andra placerar fokus just på jämförelsen. Att arbeta för att vara bra är mer hållbart och handlar enbart om koncentration på att utveckla sig själv så långt det är möjligt. Jag menar givetvis inte att man ska låta bli att snegla på omvärlden, det kan inspirera, men därför behöver man inte mäta sig mot den.

Det här gör att jag är tämligen ointresserad av sport, där nästan allt går ut på att någon ska vinna och andra förlora. När jag spelar tennis vill jag bara lekfullt bolla över nätet, och min man vägrar spela med mig, eftersom jag inte vill räkna och kämpa för att vinna.

Det enda som liknar tävling för mig är ordspel på nätet och att jag alltid slänger mig över högskoleprovens ordförståelsefrågor för att se hur jag ligger till. Jag brukar faktiskt ha alla rätt. Det tycker jag är bra, för jag vill ha ett gott förhållande till språket. Jag är också en sådan person, som nästan får klåda, när människor felar med orden genom att exempelvis blanda ihop var och vart eller använda de och dem lite huller om buller. Jag påpekar det ibland, inte för att visa mig bäst utan som vänligt menad folkbildning. Jag har vänner som ogillar det och tycker det räcker att bli förstådda. De ser mig som en lite odräglig, självutnämnd språkpolis, så jag borde nog sluta. Jag hittade gruppen "Anonyma språkpoliser" på Facebook och gick med i hopp om att avvänjas likt alkoholister i "Anonyma alkoholister". Men icke! Så fungerar inte den gruppen. Här hejas istället det språkpolisiära på och gruppen frossar i att hitta fel i allehanda texter. I och för sig bra, för man lär sig massor.

Jag är alltså inte ensam om att vilja hitta rätt i språket, men jag hävdar ingalunda att jag är ofelbar. Det finns säkert mängder av språkfel i mina texter, och den som hittar dem får gärna höra av sig, för jag vill uttrycka mig bra, men jag måste inte vara bäst. 

INGRID HÖGLIND …
… ÄR KRÖNIKÖR i Norra Halland. Hon bor i Hede och har under många år varit kultursekreterare i Kungsbacka kommun. Nu är hon frilansjournalist och kulturkonsult och har bloggen Gränslöst – om allt och ingenting.