Krönika: Vilken skillnad en person kan göra

Av Louis Herrey

Efter mina senaste krönikors mer allvarliga inriktningar lovade jag mig själv att jag denna gång skulle skriva om något roligare. Men med mörkret som ligger över Ukraina är det få saker jag finner roliga tyvärr. Den enda underhållning jag kan bjuda på idag är bilden jag har av ett Twitter-inlägg, där en ukrainsk bonde bogserar bort en rysk pansarvagn med sin traktor, med en panikslagen soldat med viftande armar som springer efter. Jag skrattade så jag grät.

För övrigt finns det inte många glädjetårar. Igår lyssnade jag på president Zelenskyjs tolk som föll i hysteriskt gråt under hans tal. Och vi har alla sett bilderna: barn som gråter över sina pappor som stannat kvar för att strida; mammor som gråter över sina barn som har dödats av ryska missiler.
Men trots förtvivlan och ovissheten kämpar det ukrainska folket vidare – och inspirerar en hel värld samtidigt. Inget land är fullkomligt så klart, och visst har Ukraina haft sina interna bekymmer, men det vi ser nu är ändå ett skolboksexempel på hur ett enat folk agerar i krig. Sällan har man skådat sådan sammanhållning och mod. Det är David mot Goliat. Och deras ledare, den som håller slungan, är en man som tidigare var komiker. Vem kunde ha anat?

De senaste dagarna har det tydligt slagit mig vilken skillnad en person kan göra – för gott eller ont. Denna veckan har vi sett mycket av tre presidenter. Jag tycker vi kan kalla dem den gode, den onde och den fule.

Om vi börjar i omvänd ordning, president Biden höll nyligen sitt ”State of the Union” tal. Det blev historiskt: han var den första presidenten som inte kunde nämna en enda ”accomplishment” från talarstolen. Allt är istället inflation: inflation i ekonomi, arbetslöshet, brott, gränskaos, polishat och polarisering. Joe Biden har inte alltid varit ful. Men på ett år har han blivit en sur gammal gubbe, allt annat än den enande landsfader hans anhängare drömde om.

Vladimir Putin må vara ond, men han är inte blind. Han ser ett tydligt försvagat USA. Bland annat har USA kraftigt minskat sina leveranser av militärutrustning till Ukraina år 2021, allt för att blidka Putin som ”kände” sig hotad. President Zelenskyj har haft svårt att förstå detta ställningstagande. Och när Biden gav honom ett erbjudande om evakuering svarade han vänligt men bestämt: ”Jag behöver ammunition, inte skjuts.”

Kan vi då lägga skulden på USA? Nej. Vi vet alla vem som bär ansvaret för invasionen. Men som alltid, det är komplicerat. Hur den ena nationen agerar – eller inte agerar – kommer alltid påverka hur andra nationer genomför sin politik.

Men Putin är såklart mannen med blod på sina händer. Han är dock inte bara ond och galen, men historieböckerna kommer dessutom tillskriva honom epitetet: världens dummaste president. Han säger att han ska gå in med trupper för att av-nazifiera Ukraina. Ukraina? Det enda landet i Europa med en judisk ledare, vars förfäder stred mot nazi-Tyskland?
Volodymir Zelenskyj har på kort tid blivit hela världens hjälte. Han vet att han är dödsmärkt, men han står kvar. Andra i hans situation skulle ha packat väskan full med pengar och flytt för länge sedan. Men han står orubblig och kämpar för sitt land och inspirerar andra att göra detsamma. Han påminner mig om Churchill som vandrade på krigets gator och ingjöt hopp i folkets hjärtan.
Vad slutresultatet blir vet vi inte än. Vi kan bara be och hoppas på ett mirakel. Men en sak vet vi: Vilken stor skillnad en person kan göra. Kanske Zelenskyj kan bli detta mirakel.