17 September 2020 11:02 | Christina Forlin

För några månader sedan blev det äntligen av att jag planterade om en del av mina krukväxter. De har hängt med länge en del, för länge skulle nog somliga säga.

Den nya jorden och de lite större krukorna verkar vara vederkvickande i alla fall, bladen ser lite gladare ut.

Roligast att följa för tillfället är de yngsta av mina gröna vänner, två kaffeplantor som jag drivit upp själv från bönor från min morbrors träd, eller buske. Lite intressant är att de två trots samma förutsättningar ändå utvecklats olika, den ena bönan är inte den andra lik med andra ord.

Fått stå kvar

Amaryllisen som blommat över har också fått stå kvar efter avslutad blomning och vissning, för ett halvår sedan fick den nya blad. De växer på och är nu säkert en meter långa men någon ny blomknopp syns inte till. Undrar just om den väntar och har koll på när julen närmar sig. Man kan hoppas. Egentligen borde den förpassas till komposten, men men, måste ju se hur det går.

Sen är det hängsparrisen som hängt med länge, närmare 35 år tror jag. Det är nog den krukväxt som har flyttat mest. Fick den av en nära vän och det är klart att man tänker på henne när man pysslar om den, och inte kan jag slänga den heller just därför även om den emellanåt kan se riktigt risig ut. Trött kan man också bli på alla de små smala bladen som letar sig ner i golvspringorna eller fastnar på strumporna.

På väg att ge upp

Barnens kaktus pryder fortfarande ett av fönstren. Eller pryder och pryder, den var jag faktiskt på väg att ge upp efter att den sett mer halvdöd ut än vanligt i flera månader, men se vad som dyker upp då. Ett sidoskott. Det avgjorde saken – och sidoskottet är snart lika långt som huvudstammen, och kaktusen ser allt mer ut som de i öknen i Colorado.

Makens gullranka finns i två uppsättningar, båda har skånskt påbrå och har följt honom genom livet. Inte har jag hjärta att kasta ut dem även om jag ibland tröttnar på slingrande rankor som klamrar sig fast på väggen och fördärvar tapeten, eller vissnar när jag försöker få dem att växa på ställen där jag tycker att det skulle vara snyggt.

Främst av alla mina växter håller jag nog ändå bougainvillean, som jag ärvt av min farfar och vårdat ömt under 30 år. Den är ganska stor och otymplig men ack så fin när den blommar.

Läs fler krönikor här