Vallda

Man kan börja med att fråga sig vad det är för typ av vall som gett namn åt Vallda. Kan det vara en vall som är en uppbyggd vall, en befästningsvall, som man kan ta skydd bakom. Men det kan också vara en förskansning, ett skydd mot vatten vid en översvämning. Översvämning i Vallda?

Nej, det handlar snarare om en vall i betydelsen plan mark, en ängsvall eller åkervall. Någonstans där man vallar sina boskap. Men varför säger man inte bara Valla utan blandar in bokstaven d i det hela? Platsen har hetat både Walle och Wallde på gamla kartor.

Det kan vara att en lid har smugit sig in. En lid, en backe eller sluttning, finns med i många ortnamn och i namn på sjöar och åar. Öster och sydöst om kyrkan finns de lider som kan ha gett bokstaven d i namnet. I Vallda ligger också Torås och då kör det ihop sig.

Det finns folk som hävdar att det har att göra med asaguden Tor och att härledningen då är Tor-ås. Vid Svartemosse finns också spår efter en hednisk offerplats. Offer till Tor? Det låter vettigt. Vi kan påminna om att en annan asagud, nämligen Oden, gett namn år Onsala. Men så är det tyvärr inte. Platsen bör skrivas To-rås enligt alla språkforskare.

Rås är gammal halländsk dialekt för sankmark och förleden to är något som man förr i tiden sa om växten lin i Halland. Man skulle alltså ha rötat lin här på platsen. Man rötade linet i vatten för att lättare få ut fibrerna ur linets stjälkar.

Linodling har förekommit på många håll i Halland, både spånadslin och oljelin. Längre söderut har linet gett namn åt Tvååker. Platsen hette en gång Toaker med samma to i början som Torås. Tvååker lika med linåker, alltså.

Kjell Wigers