17 Maj 2019 07:00 | Christina Nordwall

I början av 80-talet, var det populärt att tågluffa. För en hyfsat billig peng kunde man åka kors och tvärs genom Europa under en månads tid. Några dagar i Frankrike, några i Italien och ännu fler i grekiska ö-världen var till exempel en rutt som många ägnade sig åt. Och när man redan hade tågluffarkortet gick det ju att spara in pengar på sådana oviktiga saker som boende också. En del hade med sig tält men det var överkurs. Den vanligaste packningen var kläder, ett liggunderlag och en sovsäck. Mat var överskattat och att betala tillägg för liggplats på tåget var sällan aktuellt. Istället var grejen att sova på bagagehyllor, på golvet eller på toaletten. Historierna om hur folk burit sig åt för att sova på konstiga ställen avlöste varandra och de flesta var överens om att vandrarhem bara skulle användas i undantagsfall. I Grekland var det tak som gällde. För en tia gick det att hyra in sig hos en grekisk familj och få sova på deras tak under bar himmel. Ibland ingick dusch.

 

Under 90-talet var det inte lika populärt att tågluffa längre och den så kallade backpacker-generationen tog över. Nu skulle alla luffa runt i Asien och dit tog man sig med flyg. Väl på plats kunde transportsättet vara överfulla tåg eller bussar men ofta var det flyg som gällde mellan de olika asiatiska länderna.

 

Nu har klimatångesten medfört att det återigen är trendigt att ta tåget på semestern. Billiga flygresor är bra för plånboken men inte för miljön. Det har fått fler än vanligt att boka tågbiljett och ta med familjen ut i Europa. Problemet är tiden. En tripp till en italiensk ö skulle till exempel innebära en flygresa på några timmar. Med tåg skulle det ta flera dagar och innebära åtta byten.

 

En sak är klar. För föräldrar med barn på resa känns det tryggare idag. Alla digitala hjälpmedel underlättar inte bara själva resandet, utan också möjligheten att meddela sig med omvärlden. Då, på 80-talet, var möjligheterna begränsade. Ett vykort eller ett telefonsamtal som betalades av mottagaren (föräldrarna) var det som stod till buds då. Vykortet kom ofta fram efter att man själv kommit hem och det beställda telefonsamtalet krävde ofta en uppkopplingstid på flera timmar. Då som nu, för föräldrar med barn på resa måste det samtalet varit guld värt.