I trång bil genom Europa

Jag är mer av en hotellare än en campare. Därför är det svårt att förstå hur jag lyckades övertalas att bila istället för att flyga när vi beslutade att vi skulle iväg utomlands i sommar. 

I ett tält vistas man på en liten yta när man sover. Men när man bilar är det trångt om saligheten under 10-12 timmar av ens vakna tid. Det är timmar vars innehåll man inte alls styr över. Det gör barnen med sitt tjat, bråk och eviga fråga ”när är vi framme?”. Jag fick inte ens sitta var jag ville. Det slutade med att jag satt i mitten där bak. 

Stora Sonen tog på sig den – enligt honom - viktiga rollen att hålla oss uppdaterade om youtube-kändisarna Jocke och Jonnas liv. Fokus låg på de getter de ville rädda på Kreta. Denna löpande information blandades med barnens tjat och bråk.

Yngsta Sonen, som vid ett tillfälle tröttnar på att bråka med syskonen, tuffar till sig och säger att ”när man googlar ”mamma” kommer det upp en bild på Ulrika som visar fulfingret”. Jag ser min chans att vända det hela till något roligt och samtidigt hämnas lite. Jag smyger med mobilen och tar en selfie där jag visar fulfingret och utbrister; ”Titta! Du hade rätt! Jag googlade ”mamma” och hittade det här!” och visar upp mobilen med kortet. Skrattet jag förväntar mig uteblir. Yngsta Sonens börjar producera Lille-Skutt-tårar och skriker att bara världens hemskaste mamma skulle komma på att peka fulfingret till sina barn. Uppgivet ber jag om förlåtelse. 

Vi lärde oss snabbt att det var onödigt att planera för bensträckare. Något barn – speciellt ett – var tvungen att stanna och kissa var och varannan timma. Det vållade spekulationer kring om parveln hade problem med urinblåsan. Men snart genomskådade vi att barnet i fråga hade insett att kissepaus allt som oftast innebar chans till påfyllning av chips, kakor, mackor och dricka. Själv nyttjade jag dessa pauser till att helt enkelt dröja kvar i bilen och på så vis lyckas med bedriften att få egen tid bilandes genom Europa med man och tre barn. 

När dottern för femtielfte gången föreslog att vi skulle titta förbi Eiffeltornet på vägen hem, så körde vi helt enkelt in till Paris och parkerade 100 meter från tornet och intog en frukost. Sedan drog vi vidare till Gent i Belgien där hon ville shoppa på Primark, för att slutligen hamna i Nederländerna där vi bodde på ett hotell med pool, så att barnen kunde få bada som de hade tjatat om hela dagen. 

Tjat ska inte löna sig, men tack vare att barnen gjorde det fick vi en synnerligen dräglig och innehållsrik hemresa. Och mamma Ulrika kunde få tjata lite om au-pair-året i Paris 1993 och shoppa loss med dottern!