Tandvärk trots fluortant

KRÖNIKA. Det började med en molande värk. Sedan small det plötsligt till! Blixtrande knivar skar från tänderna ända upp till hjärnan.

Så kändes det i alla fall. Tandvärken från helvetet. Det hjälpte inte med smärtstillande eller ispåse. Det var bara att ta tjuren vid hornen och ringa tandläkaren. Ja, jag har tandläkarskräck. Tror det hänger med från barndomen då jag, som inte kunde gapa tillräckligt stort, fick en boll intryckt i munnen vid besök på dåvarande Folktandvården. För att käkarna skulle tvingas upp.

Min tandläkare som jag haft i många år är väldigt duktig och förstående. Men hon blir ändå rätt trött på mig när hon tycker det är nödvändigt att ta röntgen. Det gör hon med hjälp av stora (tycker jag) hemska plåtar som på något sätt ska trixas in i munnen. Jag är livrädd. Speciellt efter den gången jag fick kramp, käkarna låste sig och det inte gick att få ut röntgenplåtarna på ett tag… Eller den gången något lossnade från hållaren och höll på att försvinna ner i svalget.

Men vad som orsakade tandvärken nu gick inte att ta reda på utan röntgen. Jag fick skärpa mig och djupandas, ivrigt påhejad av tandläkare med assistent som påminde mig om att andas och slappna av i tungan. Slappna av gick inte så bra, speciellt inte om jag skulle komma ihåg att andas samtidigt. Men på något sätt lyckades i alla fall röntgenundersökningen genomföras. Fast vad det var som orsakade den hemska tandvärken var svårt att härleda. Tydligen hade jag sprickor i två tänder och en lurande visdomstand på tvären i överkäken.

– Visdomstanden måste opereras. Då gör de ett snitt på utsidan av ansiktet och går in den vägen, sa min tandläkare och skrattade.

Jag hann tänka att vilket ärr det kommer bli innan jag fattade att hon faktiskt skämtade…

Tandläkarbesöket slutade med borrning och tillfällig lagning av en sprucken tand. Nästa steg blir att antingen dra ut den eller rotfylla. Jag fick med mig ett journummer till akuttandläkare och en ny tid. Och när jag åkte hem berättade de på radion att det var fluortantens dag. När jag gick i skolan skulle alla barn skölja tänderna i flock med jämna intervaller. Fluortanten var sträng och när hon gick från klassrum till klassrum hördes ropen eka genom skolkorridorerna: ”nu kommer fluortanten!” och en del försökte springa och gömma sig. Nu förstår jag vitsen med fluorsköljningen och kanske är fluortanten värd en egen dag. Men det hjälper nog inte min fortsatt molande tandvärk.

Läs fler krönikor här