Tacka vildsvinen för bra träning

I helgen sprang Yngsta Sonen och jag Kungsbackaloppet. Han sprang 1,8 km med IF Rigor och jag sprang halvmaran i ösregn, men med sol i sinne. Det gick ovanligt bra och det vill jag tacka ett gäng vildsvin för.

Jag ger mig gärna ut på en löprunda arla morgon. Jag håller i princip exakt samma tempo oavsett sträcka eller vad underlaget har för lutning. Jag möter många djur, vilket är underbart. Jag gillar djur så mycket att jag såg till att min man tog mitt efternamn så att han heter precis såsom Skansens djurexpert: Jonas Wahlström.

Förr såg jag mest hare, rådjur, fasan, orm och älg. Numera är det även gäss, grävling, räv, trana och, inte helt otippat, det som är på allas läppar: vildsvin. Jag har googlat mig till hur man ska bete sig i möten med de olika djuren. Jag vet till och med hur man ska göra om man möter en varg, eftersom det varnades för att en sådan strök omkring i kommunen härom året.

Det var under förra året förekomsten av vildsvin markant ökade på mina rundor. En gång räknade jag in 23 vildsvin på språng över ängarna i Bröndome. En syn som jag förevigade med en oskarp filmsnutt ackompanjerade av min smått galet exalterade berättarröst. I vanlig ordning delade jag min naturupplevelse på mina sociala kanaler. Något som roat många och oroat några.

Sedan dess har jag sett vildsvin flera gånger och de har givit sig av när jag kommer lufsande. Precis som de två suggor med en massa kultingar som i förra veckan satte av som i ett oerhört raskt Luciatåg när de fick syn på mig vid Rörmöst, nära Vallda Sandövägen. Väl försäkrad om att de hade stuckit till skogs, höjde jag min musik och började springa igen. Men jag känner mig iakttagen och chockas när fyra ungdomliga, ganska stora, om än ej fullvuxna grisar, galopperar i otakt mot mig. Jag flyr, men minns plötsligt att man inte kan springa ifrån ett vildsvin. De ser dåligt och följer efter det som rör sig. Jag stannar helt tvärt och snurrar runt. De är bara någon meter från mig och verkar se mer klarsynt på mig nu; en svettig, läskig motionär! De tvärvänder och sätter av i väldig fart. Då vaknar naturfilmaren i mig och jag får till en ganska oskarp film, som inte alls vittnar om min ”närkamp” med vildsvinen. Däremot är berättarrösten om möjligt mer exalterad än någonsin. Där och då någonstans, inser jag att det kan finnas en sur sugga i närheten, så jag lägger benen på ryggen och kommer hem betydligt fortare än vanligt.

Om man ska tänka positivt – och det ska man – så gjorde den här ofrivilliga intervallträningen att jag fick en bättre tid på Kungsbackaloppet än väntat. Jag orkade helt enkelt spurta lite, som om jag hade vildsvin i baken. En härlig känsla!