22 Mars 2019 08:14 | Daniel Blomqvist

Större och större. Störst är bäst. Själv tycker jag att det funkar fint med en liten. De med stora beter sig inte sällan som att de är lite bättre, har något att visa upp, och drar sig inte för att visa det. Flytta på er, för här kommer jag – jag har en stor. Och snabbt ska det gå.

 

Kanske är det egentligen någon slags osäkerhet som ligger bakom, att man inte känner sig helt trygg i sig själv. Eller så är det bara en missuppfattning om att andra blir imponerade, avundsjuka, eller helst intresserade. En kompensation för andra tillkortakommanden? Sannolikt en blandning av dessa faktorer.

 

Jag gillar resan, tycker att det är det viktigaste. Därmed inte sagt att man inte vill komma i mål, men varför ha så bråttom? Men att få ta det i den takt man känner är viktigt. Vi är alla olika. Givetvis ska man såklart ha andras tempo i åtanke, vara öppen i sinnet, visa respekt.

 

Min lilla japanska sak tar mig dit jag ska. Stora nya maskiner med kaxig front, ilskna strålkastare, gärna lite tonade rutor, och feta däck och fälgar skrattar när de åker förbi, ser med överlägset förakt ned på den lilla manicken utan extrautrustning.

 

Men, menar jag – de har missförstått hela grejen. Deras påkostade apparater lämnar ingenting åt fantasin. Och jo då, jag gillar att åka. Men alla som har en vet att fartkänslan snarare ökar med en liten. Ibland går det långsamt, ibland fort. Vill man kan man ta ut svängarna, eller så kör man bara rakt på.

 

Så ta det lugnt. Det är inte fel att ha en stor. Men det är inte det som är grejen. Man måste inte visa upp den i alla lägen.

 

Och kanske det viktigaste av allt, för de som ännu inte begripit: Det är inte storleken som spelar roll – utan vad man gör med den.