22 September 2019 07:00 | Filippa Andersson

Min farmor och farfars gamla hus var så stort att övervåningens rum normalt inte användes. Men varje torsdagseftermiddag efter pannkakorna som farmor lagat som mellanmål till mig, min syster och mina två kusiner var det som att staden där uppe plötsligt vaknade till liv.

För att förflytta oss i staden tog vi färjan. Filtarna som hängde över bordet bildade en hytt och när min äldsta kusin skakade på mattan vi satt på förstod vi att stormen kommit och vi var tvungna att krama om varandra riktigt hårt för att inte falla över däck. Vi förvrängde rösterna i ett försök att låta vuxna, något som var svårt eftersom vi samtidigt var tvungna att viska för att inte kapten skulle förstå att vi satt ihopklämda i hytten utan biljett.

När filtarna började glida ner och hytten fallera var vi framme vid scenen. De superkändisar som nyss plankat sig över Atlanten skulle nu uppträda för den publik vi för dagen lyckats skrapa ihop. Aldrig har jag sett någon artist ha lika hängivna fans som min farmor och farfar. Ibland kom pappa för att hämta lagom till konsertstart och kunde inte tacka nej till att se sitt favoritband. Ibland övade vi på att skriva autografer innan. Och ibland poppade farmor popcorn avsedda som snacks till publiken men som artisterna av någon anledning alltid fick äta upp själva efter showen.

För så etablerade artister som vi var farmors stora skivsamling egentligen onödig. Vi hade vår repertoar låtar på en skiva som aldrig togs ur bandspelaren. Vi mimade till Keshas Tik Tok rakt in de gamla ljusstakarna som fick agera mikrofoner tills pappa sa att det var dags att åka hem och vi bockande tog emot applåderna som fyllde övervåningen. Nu skulle staden vila tills nästa torsdag.

Torsdagarna gick. Lekarna övergick till teater som sedan blev till film. Under många år använde vi den filmkamera jag fått då jag sålde jultidningar. Min kusin skrev manus och efter kostymprovningen filmade vi dagens scener. Jag ansvarade för den viktiga harangen innan tagning. ”Tystnad för tagning! Kameran rullar. A-klapp, B-klapp, C-klapp. Varsågod att börja!” Släkten fick, om än något motvilligt statistroller och blev sedan inbjudna till galapremiären i mina kusiners vardagsrum.

Hela tiden hade vi lekt oss fram. Ibland blev det bra, ofta blev det inte det. Men någonstans på vägen ökade kraven. Kvalitén på filmen blev numera alltid något sämre än den målbild vi hade. Blev vi duktigare på att skriva manus, filma och skådespela blev vi samtidigt duktigare på att sätta högre krav.

Att länsa farmors garnlåda och göra en fem meter lång fläta att fästa i min systers hår för att ställa henne på balkongen och spela in Rapunzel räckte inte längre. Fokuset flyttades från skapandet till resultatet. Från att ha kul till att prestera. Och nu har staden vilat så länge att vi blivit rädda för att väcka den till liv. Ska vi någonsin våga misslyckas igen?