06 September 2021 13:00 | Ingrid Höglind

Den här sommaren har för mig varit som att gå i barndom. Åtminstone har det känts som när jag var barn. Aldrig någonsin har jag upplevt en sommar som denna sedan mina tidiga skolår. Att varje morgon vakna upp till en varm solig dag full av frihet med vetskapen om att havet också var varmt och väntade på att jag skulle hoppa i. Och att detta gällde varje dag utan orosmoln på himlen, det har inte hänt sedan dess. Åtminstone inte i Sverige. Ja, jag vet, minnen förskönas när åren går, så kanske var min barndom inte alltid solig, även om min hågkomst målar upp den så. Men varför inte? Den här vackra och sköna sommaren har ju visat att sådana somrar faktiskt finns.

Jag har njutit enkelt i sommar med böcker i en solstol och av bad i havet i princip varenda dag. Och detta dag, efter dag, efter dag… Kan man ha det bättre? Jo, givetvis, man kan vara utan pandemi. Men även hotande covid och vaccineringarna mot den har fört mig åter till barndomen. Då skulle man alltid vaccineras mot någon av alla otrevliga sjukdomar för att leva ett friskt liv. Då fasade jag för sprutorna, men i år längtade jag efter dem.

Precis som världen efter hand öppnar sig och blir större för ett barn har den nu vidgat sig för mig efter halvtannat år i tämlig isolering. Det känns härligt att åter ge sig ut i samhället och möta människor av kött och blod. Jag är trött på att uppleva allt via skärm. Visst vet jag att det ännu är för tidigt för att ropa hej och tro att vi är över bäcken, men att försiktigt pröva på små semesterturer, evenemang, utställningar och träffar med släkt och vänner är fantastiskt. När mannen min och jag tog bilen för att fara genom Halland ner till Österlen upplevde jag samma eufori, som förr när pappa äntligen fick semester och vår familjebil rullade mot sommaräventyr runt om i Sverige. Den förväntan, nyfikenhet och upptäckarglädje som mitt barnjag upplevde då kände jag även nu på äldre dar. Sommaren tycktes oändlig och underbar både då och nu.

Fast de senaste veckorna har det ju kommit några bakslag, som oåterkalleligen säger att sensommaren är här. För det inträdet hade jag som barn specifika datum. Det ena var 20 augusti, då mina tvillingkamrater fyllde år och det var stort kalas i deras trädgård som final på sommaren, när skolan strax skulle börja. Det andra var dagens datum 3 september, som är min födelsedag, då man började skönja hösten med röda rönnbär och smått gulnande löv, och då det definitivt var slut på årets bekymmerslösa sommarstugeliv.

Men det var också lite spännande. Ett nytt läsår skulle börja. Det innebar lite nya kläder och skolgrejer och dessutom spänd förväntan på nya lärare och kanske nya kamrater. Numera börjar ju inte jag ny termin, men för många är det nu en uppstartstid, som jag hoppas ska bli bra. Intressant ska det bli att följa hur Engelska skolan slår rot här i Kungsbacka och så är det bara att hoppas att den märkliga skolledarfrågan i Åsa ska lösas till det bästa. Det kan man särskilt önska sig just denna dag, som inte bara är min födelsedag utan även den dag Skolledarförbundet har utsett till alla skolledares dag.