Som en gigantisk Bambi på isen

Imponerad av hur fort barn lär sig att åka skidor? Om du bara visste hur mycket mod och anamma som krävs av en vuxen för att göra detsamma!

Som barn åkte jag skidor vid några få tillfällen. Och en gång som tonåring gick jag i skidskola i Österrike. Läraren skrek ”schnälle, schnälle”. Jag antar att han gillade mig, men någon skidåkare har det aldrig blivit av mig. Mina barn ska inte behöva uppleva skammen att som 20-åring vara den som inte kan åka skidor när alla i kompisgänget kan. Därför ska vi bli en skidfamilj. I år tog vi vår första helvecka i fjällen.

Vi hyr utrustning. Hjälmstorlekarna står på utsidan av hjälmarna och en man med jättelikt ansikte konstaterar roat att han och jag har samma huvudstorlek. Fint, nu känner jag mig inte bara som bambi på hal is, utan en gigantisk sådan!

Vi har bokat ”ski in, ski out”. Det innebär tydligen inte att man åker i ett litet nedförslut till en snäll backe. Nej, skidor kånkas till ett stup, som jag är tvungen att ploga ner för. 

Första dagen blåser och snöar det kraftigt. Det är kallt i sittliften och än värre är det uppe på fjället. För min skull väljs en blå backe – ”Störtloppet” heter den. Snön yr, så att jag varken ser skidspetsarna eller familjen. Med tilltagande kramp i benen, grubblar jag högt över varför vi slänger pengar på sådan här skit, när vi kunde valt solsemester.

I en timme är det sol. På hela veckan. Då sliter jag, kylan till trots, fram mobilen och tar de där korten, som jag har sett att alla andra har på Instagram. Jag får till och med fotat renar, som står intill backen. Det här är alltså fjällsemester! Härligt! 

Jag är stolt över barnen som åker så bra och beklämd över hur urusel jag själv är. En kväll, efter intensivt googlande på instruktionsfilmer på ”så här åker du skidor”, ringer jag Skistar och säger att jag behöver hjälp. De hittar skidskoleplats i 14.30-gruppen. Men så sent på dagen har jag byggt upp så mycket spänningar i kroppen att inte ens en tur till afterskin skulle få mig att slappna av. 

Sista dagen tar vi bilen till ett outforskat skidområde. Där finns det nästan uteslutande ankarliftar. Skulle liftar rankas i färger, är ankarliften absolut svart. Vid första ankarliften får jag ett nervsammanbrott. Min man är vettskrämd. Men då dyker våra gamla grannar från Vallda upp! Som i ett trollslag skärper jag mig och blir nästan mitt vanliga, positiva hemma-jag igen. Behöver jag säga att vi hängde med dem hela dagen? Maken ville inte hamna ensam med mig igen. Och gissa vad? Jag drog ner för en röd backe!