16 November 2019 12:45 | Richard Forsberg

Det är verkligen inte så att jag ska använda detta utrymme för att skamlöst göra reklam för min teatergrupps föreställning där akt två heter och handlar om just rutiner. Det får ni inte tro, sådant håller jag mig för god för.

Det är emellertid som så att arbetet med just nämnda verk har fått mig att börja tänka rätt mycket kring just vanor och rutiner. Både mina egna men också på andras. Kan våra rutiner vara av både godo och ondo? Kan vi välja att bryta dem eller är vi trygga i dem? Är vi fasta i dem?

Idén om att arbeta konstnärligt kring ämnet kom till mig när jag läste Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” Noréns vardag skildras som just vardag och ändå är den rätt spännande. Den skiljer sig ibland rätt väsentligt från din och min vardag men ibland är den skrämmande lik. Lars har ont i magen. Lars går till jobbet. Lars bråkar med en skådespelare. (Okej, det där sista kanske inte alla gör varje dag). Det handlar överlag mycket om ångest över vanor och ovanor. Över att inte hinna träna, att röka för mycket, att leva på. Personligen gillar jag rutiner. Så länge de inte blir en vana vill säga.

Om jag tittar på mitt liv tycker jag mig se att jag håller mig fast vid dem i femårscykler. Efter fem år har rutinerna blivit en vana och därmed en ovana som ska brytas. Det är lustigt, hur trygghet på ett ögonblick kan bytas ut mot avsky. Jag går och lägger mig och när jag vaknar upp har något förändrats. Jag kan känna det direkt. Något är fel! Jag tittar i min kalender.

Scrollar snabbt tillbaka fem år och mycket riktigt en notis om att jag började med knyppling. En snabb blick i sociala medier, jepp, de senaste fem åren har jag höjt knypplingen till skyarna. Nu: Knypplingen är död för mig. Hur kan en vettig och fungerande människa hålla på med knyppling? Ungefär så kan det gå till. Jag har dock stött på sammanhang som är mer hållbara. Jag och mina kamrater i teatergruppen har arbetat tillsammans i snart tio år.

Kanske är det sammanhanget snarare än rutinerna i sig som är det viktiga. Har du ett jobb du trivs med och längtar till kanske den vardagliga bussresan och den medhavda ostfrallan är en del av ett äventyr. Vantrivs du på ditt arbete så får du antagligen inte en nytändning genom att ta bilen och lägga avokado på frukostmackan.

Jag tycker mig ana att vi gärna skyller på och fokuserar på rutiner/vanor/ovanor när det i själva verket är vår situation vi bör ändra på för att må bättre. I teatergruppen har vi spånat kring projekt, startat upp produktioner, repeterat, byggt, förberett, spelat. Rivit, utvärderat och börja spåna kring nya projekt. Om och om igen i snart ett decennium. Här har rutinerna givit rutin. Rutin som skapat självförtroende att gång på gång testa nytt, att experimentera. Så det tycks som att när sammanhanget är rätt är det rutinerna själva som hindrar vanorna från att bli ovanor.

Frågan vi bör ställa oss är kanske: Lever jag för mina rutiner eller under dem?