Nu är jag uppriktigt ledsen jag har helt underbara kollegor i hemtjänsten. De värnar om de gamla på ett hedervärt sätt. De torkar en tår, de klappar en kind, de ser om någon behöver till sjukhus, de tröstar en ensam man som mist sin fru, de kramar en gumma som saknar sina barn, de städar ett hem som mist sin glans, de värnar om någon som inte har pengar till mat, de tar ur sin egen ficka eller kaffekassan på jobbet (med allas goda tycke). För vi jobbar med hjärtat. De skippar sin rast för att någon mår dåligt.

 

En undersköterska i hemtjänsten är alltid redo att hjälpa både sina kollegor och de äldre som behöver vård men nu så räcker inte hjärtat till. Det går inte ens för oss i hemtjänsten att dela oss i tusen bitar. Vi har försökt att räcka till men nu finns snart ingen kvar som orkar. Det finns ingen personal. Vi jobbar dubbelt. Vi blir inbeordrade. Vi går på knäna. Vi får skäll från alla håll att kompetensen brister, någon får ingen tillsyn, någon får ingen mat, någon får inga mediciner. Vems är felet? Jag bara undrar. Jobbar heltid men varit inbeordrad 26 timmar på fyra dagar denna veckan. Orkar inte tänka på hur nästa vecka ser ut. Kommunen kortar ner alla äldres tider. Bedrägeri.

 

En hårt arbetande kommunalare