Jag blir inte klok på den här pandemin. Mina tankar far ständigt runt i cirklar. Ena stunden fylls jag av tacksamhet att jag har både jobb och hälsa kvar, andra stunden känner jag bestörtning över andra människors tragiska öden. Ena dagen tycker jag restriktionerna har varit bra, följt av nästa dag när jag anser att våra politiker är ett gäng imbeciller som bara kopierar vad andra länder gör i sin strävan att vara PK.
Är det något fel på mig?
Så här är det. Jag försöker alltid se saker från den ljusa sidan. Och ja, jag är tacksam att jag och min familj har blivit förskonade från både ohälsa och arbetsförlust. Jag är också tacksam för det vi har fått lära oss – och jag hör detta från andra också: att livet är skört, att vi måste vårda vår familj och våra relationer bättre, att svåra stunder gör oss mer ödmjuka och innovativa, att vi kan se nya möjligheter och får en önskan att leva ett rikare liv.
Men trots detta trycker den ständiga frågan på min näthinna: Har vi gjort rätt?
Till dags dato har 12 964 personer dött av covid-19 i Sverige. Utan tvekan sörjer vi deras bortgång. Vi vill naturligtvis rädda varje liv vi kan. Men till vilket pris som helst? Angående hur vi nu låser in våra åldringar hörde jag en (äldre) medicinsk professor säga: ”Många äldre människor skulle hellre ha förkortat sitt liv med ett par månader om de hade fått leva med livskvalité.” Kan han ha rätt? Vågar man ens fråga?
Om det är antalet liv vi vill rädda, varför låser vi inte upp alla som röker? I dag dör det fler personer av rökning än av Corona. Men vi förbjuder inte rökning för det. (Och då har vi inte ens talat om liv förstörda och förlorade relaterat till alkohol och droger.) Ingen skulle tänka tanken. Men vi kan ”fängsla” våra gamlingar och tvinga bort folk från sina jobb och skolor utan att någon höjer på ögonbrynen.
Folk dör, ja. Men folks liv går också till spillo. Hur värderar vi ett liv över ett annat? Kommer vi någonsin fatta rätt beslut? Jag vet inte. Det enda jag vet är att kampen mot corona har krävt ett högt pris. Forskning visar att fall av depression har gått från 10 procent till 30 procent det senaste året.
Ångest har gått från 15 procent till 25 procent.
Sömnsvårigheter från 7 procent till 38 procent.
Självmord förväntas öka.
Dödsfall kommer stiga relaterat till obehandlade allvarliga sjukdomar. Globalt sett har 2,5 miljoner människor avlidit i covid-19. Hur många har dött på grund av restriktionerna? Enligt FN-statistik, exakt lika många.
Värst drabbade är de fattiga länderna. Isolering, skolstängning och arbetslöshet leder till fler dödsfall i bland annat undernäring, malaria och lunginflammation.
Vi ser också en kraftig ökning av misshandel, sexuella övergrepp och oönskade tonårsgraviditeter.
(Lite senare) Jag har nu läst igenom vad jag har skrivit och ärligt talat, jag vet faktiskt inte exakt vad jag vill säga med detta. För att anknyta till första meningen: jag är väl inte riktigt klok. Det är svårt det här. Hur värderar man ett liv? Jag kanske borde bolla över frågan till er andra?
(Ännu senare) Jag började med att fråga min dotter. Hon sa: ”Varför skriver du inte om isbjörnarna istället?”
”Isbjörnarna?”
”Ja, de har det ju jättesvårt också. Snart blir de utrotade.”
Jaha. Okej. Där har vi det.
Om pandemin. Och isbjörnar!
*Fotnot: Fakta och citat i texten kommer från det senaste avsnittet av SVT:s Vetenskapens Värld – Coronakampens pris.
